fredag 11 november 2011

Den yttersta dagen

Häromdan kom min polare Pontus och berättade att han varit på begravning. Han var förvånad över att prästen påstått att den döde skulle uppstå på "den yttersta dagen", alltså komma till liv igen.

– Nästa gång kan det ju vara jag, sa Pontus. Som ligger där och får samma löfte. Låt oss säga att jag blir hundra år. Då är man väl dement och kanske helt väck. Är det sån jag ska uppstå? Men prästens gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år? Då måste man fråga när det kan ha varit. I trettiårsåldern kanske. Då var man frisk och stark. Men inte särskilt lycklig, usch nej. Äktenskapet med Mari hade börjat krisa. Den tiden vill man inte ha tillbaka.

Kanske bäst att återfödas som fyrtiåring. Då var man kreativ. Fast inte särskilt lycklig då heller. Det var ju ständiga bråk med brudar och på jobbet satt man allt lösare. Yrket skulle ju avvecklas. Journalister skulle ta över sättarnas jobb och skriva in sina texter direkt i burken. Som sen skulle sköta om både stavning och avstavning. Ja, ni vet hur det blev. En dator kan aldrig lära sej skilja på bil-drulle och bild-rulle till exempel. Och göra en snygg tidningssida…

Sen är det en intressant fråga vilka man ska möta på den där yttersta dagen. Om jag återföds som tjugoåring kan jag knappast känna igen Mari som jag ju inte träffat då och det kan ju också göra detsamma. En som jag absolut vill återse är Eva. Vi gifte oss när jag var femtitvå. Då började man gå ner i varv och njuta av livet. Så jag vill jag nog helst uppstå som, låt oss säga, femtifemåring.

Knepigt blir det i varje fall. Det är så många andra jag kan möta på nytt. Morsan till exempel. Om jag möter henne som flickebarn känner jag väl inte igen henne. Om jag ska återse henne i hennes bästa år, som fyrtioåring kanske, då är jag ju äldre än min egen morsa och det måste kännas lite lattjo. Jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Jag har sett bilder av henne, hon är en riktig snygging på de gulnade fotografierna. Då kunde det gå riktigt illa – man vill ju inte riskera att bli farsa till sej själv om ni förstår hur jag menar.

Med farsan är det en annan sak, sa Pontus. Honom skulle jag gärna träffa som jämnårig. Han var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band och lira tillsammans. Om våran musik nu är gångbar ovan där? Ja förlåt, en del av de jordiska representanterna verkar ju lite tråkiga, som begravningsprästen till exempel.

Sen är det då barnen. Både de inomäktenskapliga och de andra, både dom man vet om och dom man inte vet om. De flesta av ungarna lever väl när man själv dör. Sen kommer de väl drällande, den ena efter den andra, vartefter de lämnar jordelivet. I vilken ålder och i vilken skepnad vet man inte, kanske är några av dom äldre än man själv. Kanske har de synpunkter på farsan som nog varit lite försumlig i vissa fall.

Som ni ser är det mycket att fundera över. Kanske allramest det här med dagen, den yttersta alltså. Är det på en och samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, inget är ju omöjligt i vår tid, sa Pontus och suckade.

Sammanfattningsvis: Ska vi uppstå lite pö om pö, vartefter vi dör? Eller blir det samtidigt? Ska vi stå upp i den ålder vi hade när vi dog? I den ålder vi själva väljer? I den ålder nån högre makt bestämt?

Hur som helst – en förskräcklig röra blir det. Men spännande är det, sa Pontus!

1 kommentar:

  1. Min morsa ligger på en kyrkogård i Lits socken vackert vid älven med björkar, en stor vacker björk (på jämtska nästan rysskt: Bjorsk) dricker sin näring från morsan, mormor 0ch några av hennes systrar. Återvinning eller uppståndelse.

    SvaraRadera