tisdag 20 december 2011

Boken som aldrig blev skriven


För några år sedan började jag på en serie deckare i Norrköpingsmiljö. Huvudperson var tonårsflickan Sophia (Sopan) Nilsson. Jag, en gammal gubbe, skulle skriva i jag-form som en tonårsflicka. Kul experiment! Det blev två böcker, Extra lätta stålar (1995) och Stålar på drift (1997). Båda kom ut på nykteristernas förlag Sober. Förläggaren var positiv, det skulle bli tio böcker om Sopan. Men så dog han, och efterträdarna bestämde sej för att sluta med skönlitteratur. Då hade jag börjat på den tredje boken om Sopan. Här får ni inledningen till första kapitlet:

Antagligen fanns det rätt mycket pengar i huset just nu. I form av kontanter och kort som vandrade omkring bland varorna. Antagligen var jag ensam om att inte ha en enda krona.
Jag tittade på mej själv i en av varuhusets speglar. Jag såg rätt hyfsad ut. Pannbandet gjorde sitt. Det är märkligt hur en sån liten detalj kan bättra på ett taskigt självförtroende.
Dags att lämna varuhuset. Trodde jag ja.
Alldeles vid utgången hejdades jag av en ung man som sa:
– Får jag tala med dej.
– Jag är förlovad, sa jag
– Va? Nä, det är inte alls nåt sånt.
Han pekade på min panna.
– Gäller det pannbandet? sa jag. Tror du att jag har snott det?
– Har du inte det då?
– Jo.
Han gapade tyst ett ögonblick och sa:
– Medger du att du gjort dej skyldig till snatteri?
– Ja. Jo. Och nu undrar jag – vad gör ni egentligen med snattare?
– I normala fall försöker vi tala med snattaren. Vi tar in honom på kontoret.
– Honom?
– Ja, eller henne. Det är nästan oftare henne, småflickor. Särskilt på kosmetika. Nagellack och maskara.
– Är jag ett normalt fall? sa jag. Du sa att i normala fall tar i in oss på kontoret.
– Jaså. Nä, jag menade när det händer första gången. Då vill man ju inte gärna polisanmäla. Sen beror det ju lite på beloppets storlek. Det här pannbandet är ju på rea i dag. Varför tar du risken att åka fast för bara en tia?
– Därför att jag inte har en tia.
– Men pannbandet måste du ha?
– Ja.
– Du är kleptoman va? Måste sno saker jämt och ständigt?
– Nej, sa jag. De känns fånigt men jag ska säga som det är. Jag ska vara med i caféprogrammet i teve i kväll och kände att jag måste piffa opp mej på nåt sätt. Jag har så dåligt självförtroende.
 Nu tittade han på mej lite mer granskande.
– Ska du vara med i Go´kväll? sa han.

Jo, det skulle jag, dvs Sopan. Sen skulle det bli mord i tevestudion. Och spännande förvecklingar. Med tonårstjejen Sopan i en ledande roll för mordtes uppklarande. Men boken blev aldrig skriven därför att förlaget backade ur. Men – det här märkliga bloggandet gav mej i alla fall möjlighet att publicera inledningen. Nu kan ni fortsätta och skriva vidare på tredje boken om Sopan. Själv har jag slutat skriva böcker. Nu möter jag mina läsare här på nätet. Det skulle man aldrig ha trott på den tiden när man skrev på en knattrande Facit på papper med karbonpapper mellan bladen…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar