onsdag 21 december 2011

Kulturarv, vad är det?


I bästa fall är vårt kulturarv de gamlas röster inom oss. De döda är döda, men de talar genom dikter, visor, berättelser, ordspråk och gärningar som lever i vårt minne.
I klassamhället prackas vi på ett "kulturarv" som inte är vårt men som kan få oss att känna oss "bildade" med en bildning som inte kan användas till någonting. Att vara eller inte vara. Om du är bildad vet du att det är en rad ur Hamlet av Shakespeare. Men vad ska du ha det till?
Något är användbart. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Om du är bildad vet du att det är en versrad av Tegnér. Om du är klok hör du den inom dej när våra vanliga politiska bedragare pratar i teve. Själv kanske du bara vill utbrista: Vilket skitsnack! Då kan det vara effektivt att låna en rad av en diktare i det förgångna: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Annars är nog vårt kulturarv något mycket individuellt. Vi plockar ihop ett personligt kulturarv av sånt som råkar komma i vår väg. Det har jag själv gjort.
Fast jag är socialist är det sällan kampsånger som klingar i skallen på mej. Där kan i stället dyka upp en strof av skalden Kjellgren som på 1700-talet skrev om Salig Dumbom:

I politiken var hans tro
vad ingen bonde lär förgäta
att om man mjölka vill sin ko
bör man ock ge den till att äta!

Den dikten drar löje över arbetsköpare som vägrar betala anständiga löner. När jag själv var förbannad på korkade förmän kunde jag inte slå dem på käften. Men jag kunde låta en rad av Fröding mumla inom mej:

Han får nog ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!

I min gamla folkskola var historien kungar och krig. Senare läste jag historia i August Strindbergs Svenska Folket. Strindberg visste inget om vår tid, han dog 1912. Men han hade den tidlösa insikt som förtjänar att bli kulturarv. Han skrev om 1300-talets Visby:
"Visby råkade, som sagt, i ett sådant onaturligt tillstånd av hopade rikedomar bredvid ett väl dolt elände, som på handelsspråket kallas blomstring."
Bättre kan man inte beskriva vår tids välfärd i det Sverige som leds av sitt nya arbetarparti.

Jag har ingenting till övers för onyttig bildning, men jag vill gärna ha tillgång till urgamla figurer som blivit symboler för tidlös erfarenhet.
SISYFOS, han som blev dömd att rulla en sten uppför en kulle så att den rullade ner på andra sidan – och så rulla upp den igen så att den rullade ner på första sidan, och så om igen i evighet. Han besparar oss många ord när vi ska beskriva ett meningslöst arbete.
JUDAS, han som säljer en kamrat för trettio silverpengar, han säger oss något om dem som i dag kallar arbetare för kamrater och påstår sej företräda arbetarklassen.
ALEXANDER, han som inte ville sitta och pilla med den olösliga gordiska knuten utan helt resolut högg av den, han är en föredömlig revolutionär så kejsare han var.

Var finns hos oss de stora föredömena? Det skulle kunna vara Joe Hill. Men han var arbetarkämpe, därför vill inte skolan ha honom. Och han förknippas med syndikalismen, alltså vill inte sossarna ha honom. Men han vilar i människors minne och finns till hands den dag vi behöver honom:

Om jag någonsin ska strida
blir de för vår fana röd
Och geväret vill jag vrida
mot tyrannen till hans död!

Men det är som sagt inte främst i kamplitteraturen som mitt kulturarv ligger. Det är överallt där meningen är god och språket skönt. Det kan vara krigshetsaren Runebergs bevingade ord som i Sven Duva: Den kulan visste var den tog! Eller om Lotta Svärd: Och något tålde hon skrattas åt men mera hedras ändå! Det kan gälla många av oss, vi som gör det vi kan men ändå sällan når ända fram.

Ja, så kan vi plocka ihop vårt personliga kulturarv av det som råkar komma i vår väg. Värre blir det att bli av med allt skräp som prackats på oss, i mitt fall en massa psalmverser och urgammal vidskepelse från Mellanöstern som 1930-talets lärarinnor försökte grumla barnens förstånd med.

Och så en fråga:
Hur kommer den nya generationens kulturarv att se ut? Den som är uppfödd på discodunk med obegripligt textskval eller på rockvideos med handlingslöst bildflimmer, kommer den att hämta styrka ur fädrens erfarenheter inför dåliga arbetsförhållanden och lönenedpressning? Kommer den att hitta ord att förlöjliga överheten med?
Man får hoppas att nästa generations ungar åtminstone har läst Andersens saga om Kejsarens nya kläder.

1 kommentar:

  1. Jo, jo. Johan Henrik Kellgren skulle man vilja träffa... I Floby har jag åkt förbi många gånger genom åren. En gång kom jag dock ända fram till barndomshuset där en minnestavla finns uppsatt. I de gamla läseböckerna från artonhundratalet vilka jag ibland kommer över och tittar i lever hans texter om än ännu mer än i "nysvenska"

    SvaraRadera