I våran PRO-avdelning har vi inte en enda invandrare. I bastugänget har vi en kille som är från Irak. Hans namn går inte att uttala så vi kallar honom Turken för det passar bra i bastun. Eftersom han är pensionär försökte jag få honom med i PRO men det gick inte alls. Han sa:
– Ni svenskar isolerar er alltid i åldersgrupper. Pensionärsföreningar, ungdomsgårdar, dagis för småungar. Hemma hos oss umgås vi barn och vuxna över alla åldersgränser. Inte fan vill jag vara med en massa gamlingar bara.
– Ni svenskar? sa jag. Hur länge har du varit här?
– Sjutton år.
– Då är du väl svensk då. Du snackar ju utan brytning. Det är för mej tecknet på att vara svensk.
Här kom Martin in i samtalet. Han kommer från Finland och det hörs.
– Då skulle jag inte vara svensk då? sa han. Nädu, det är inte språket det hänger på, det är utseendet. Det syns ju på Turken att han är blatte.
– Svartskalle heter det, sa Turken. Där har ni ett ord som sammanfattar de flesta av oss. Så behöver man inte fråga varifrån vi kommer. De flesta svenskar kan ändå inte skilja på Irak och Kurdistan och Bosnien och Kosovo.
Bastu är bra. Där förbrödras man, skitsamma varifrån man kommer.
Är det likadant för kvinnorna som har sin bastu alldeles ovanför oss på Centralbadet. Sitter de där och försystras oavsett varifrån i världen de kommer? Sitter de där överhuvudtaget? Jag ställer inte frågan för att jävlas. Jag ställer den för att jag är nyfiken på de skillnader som finns i det numera mångkulturella fäderneslandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar