Sossepamparna och kulturen

Den svenska arbetarrörelsen har ända från början motarbetat den kritiska kulturen.

1892 skrev Axel Danielsson att "konsten har sina egna lagar och behöver en frihet som går utöver programmet och konvenansen inom ett parti". Honom skickade Hjalmar Branting till Malmö så att han inte skulle kunna sprida idéer om konstens frihet i Stockholm.

Men medlemmarna hade att levande intresse för kultur. 1912 följde stora arbetarskaror August Strindberg till graven. Sågverksarbetare samlade in pengar så att deras författare Karl Östman kunde få studera på Brunnsviks folkhögskola.

1917 uteslöt partiledningen ungdomsförbundet där de kritiska begåvningarna fanns.

Många arbetare hyllade arbetarkvinnornas författare Maria Sandel genom att följa henne till graven 1927.

Det blev alltmer i arbetarrörelsens politik att kritisera. 1928 hade vi fått lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Strejkvapnet vreds ur våra händer. Per Albin Hansson lovade att klasslagarna skulle avskaffas om sossarna vann valet 1932. Det löftet svek han efter valsegern. I stället skärpte han kampen mot vänster, vilket drabbade radikala författare.

1933 kom Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord. Den möttes av protester från arbetarrörelsen. ABF gav ut en motbok, Godmorgon jord.

Josef Kjellgren refuserades av Tidens förlag 1934. Samma år startade Karl Kilbom veckotidningen Folket i Bild som blev ett forum för proletärförfattare. Året därpå bildades FiB:s förlag och började en bokutgivning som saknade motstycke i världen. FiB-böcker spreds av bokombud på arbetsplatserna. Nya romaner trycktes i 80.000 exemplar och såldes för 1:45.

Vi är många gamla bokombud som minns vår besvikelse när FiB 1962 överläts till porrprofitören Lukas Bonnier. Ett forum för röster som kunde bli kritiska ville sossarnas ledare inte ha.

1944 kritiserade Vilhelm Moberg arbetarrörelsen i romanen Soldat med brutet gevär. Han var för stor, han gick inte att motarbeta. 1946 kom Folke Fridell med romanen Död mans hand, där Rivar-Bohm krävde att arbetarna skulle få vara med och dela och bestämma. Det var orealistiskt i sossepamparnas ögon.

På 1950-talet fick vi betänkandet om socialdemokratisk kulturpolitik "Människan och nutiden". Där var kultur sånt som skulle "hjälpa fram allt som kan stödja de enskildes personliga växt". Ingen kollektiv kulturkamp där.

1953 startade Stig Carlsson FiB:s lyrikklubb som fick 18.000 medlemmar. 1954 gav FiB ut Allan Erikssons Farväl till paradiset. Den såldes i 70.000 exemplar trots att han kastats ut från SAP och blivit kommunist.

Andra författare som rörelsen ogillade envisades med att skriva böcker. 1955 kom Gunnar Adolfsson med Trappan, som handlade om hur arbetarna drabbades när Volvo införde det amerikanska MTM-systemet. Den möttes med tystnad. Än värre blev det när Kurt Salomonsson dök upp med Sveket 1959 och Skiljevägen 1962. Då fick fackförbundspressen helt enkelt order att inte skriva om honom.

Men visst har arbetarrörelsens pampar trott på kulturens makt. De trodde till exempel att gruvstrejken 1969 utlöstes av Sara Lidmans bok Gruva!

1970 togs de fasta bokpriserna bort. Det blev fritt för varuhusen att vräka ut bästsäljare på pallar till dumpade priser. Bokhandlare började läggas ner.

Redan i början på 1970-talet stod det klart att socialdemokratin inte hade några kulturarbetare av betydelse kvar. Och att ingen ledande socialdemokrat skrev någonting av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.

En rad nya arbetarförfattare har vi fått. Bland dem även kvinnor som Mary Andersson, Aino Trosell, Elsie Johansson med flera. Men några tidningar eller tidskrifter som gamla FiB har de inte att skriva i. Och inget progressivt förlag är numera knutet till rörelsen.

 Arbetarrörelsens kamp mot kulturen har varit pamparnas kamp mot folklig aktivitet och folkligt deltagande. Det är dags för nya folkrörelser nu. Miljön är inte bara fysisk. Det finns en andlig miljö att försvara också.