I vårt samhälle bör döden som allt annat bedömas ekonomiskt. Jag är snart 87 år. När jag dör kommer samhället att spara de tolv tusen spänn i månaden som jag har i pension efter skatt. Min död är en samhällsekonomisk fråga.
Förr var döden en angelägenhet för släkten. Åldringar som inte kunde arbeta borde man göra sig av med. Man kunde kasta dem utför ett stup, ättestupan, eller slå ihjäl dem med en klubba, har det sagts.
På stadsbiblioteket kan man ibland göra fynd bland kasserade böcker. Där köpte jag för en tid sen Ivar Lo Johanssons Ålderdoms-Sverige. Han skriver att det i Tidersrums kyrka i Östergötland ”så sent som 1932 återfanns en klubba som enligt en mängd sockenbor använts som ätteklubba”. En gamling får berätta:
– Då när di vart gamle, så slo di ihjäl döm mä den. Dä va ett allene långt skaft. Då skulle hela släkta hålle i, när di slo te.
Ivar Lo skriver att en östgötsk riksdagsman, godsägare Burén på Boxholms säteri, under 1800-talet motionerade om återinförande av ätteklubbor för att därmed radikalt lösa åldringsvårdens problem.
Numera fredar man sitt dåliga samvete genom att bygga snygga ålderdomshem, menade Ivar Lo. Han reser runt och studerar dem och blir förfärad. Ser hur pensionärerna sitter sysslolösa ”på varsin sängkant och väntar på döden”. De tvingas vara med på andakter och ”efteråt bjuds det som belöning på kaffe”.
Kärlek mellan åldringar vill man inte veta av. Ivar Lo tyckte att de gamla borde få gifta sig på hemmen, men en präst menade att äktenskap är till för fortplantning. Och släktingar ogillade tanken ”för om åldringarna blir lyckliga så dör dom aldrig”.
Nå, tiderna förändras. Jag kommer troligen inte att råka ut för släktklubban eller ättestupan. Klubban från Tidersrums kyrka lär numera finnas på Nationalmuseum. Men har den verkligen använts att slå ihjäl gamla med?
Historiker har granskat fenomenet. Ordet ättestupa förekommer i svenska språket först i mitten på 1600-talet. Den enda historiska källa som nämner det i förkristen tid är en isländsk mytsaga, en skämtsaga, som inte var avsedd att tas på allvar utan skulle locka till skratt.
Ättestupan och ätteklubban har kanske aldrig funnits. Men vi gamlingar är olönsamma. Tills åldringsvården blivit privatiserad. Då kommer det alldeles säkert att finnas några som önskar oss ett långt liv, nämligen de direktörer som ska driva skattefinansierade privata ålderdomshem och tjäna pengar på oss!
Deras näring får vi inte sabotera. Så jag tar väl ett par Alvedon och försöker hänga med ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar