måndag 12 mars 2012

En indiansk kvinna (dikt från 1970)


 Jag kan inte läsa
jag kan inga siffror
av det slag som dom lurar oss med
Men jag vet ändå allt
Jag hör majsens sorgsna viskning
när den lämnar min milpa och förs bort
till godsägarns överfulla lador
Jag hörde mitt nyfödda barns första skrik
innan det dog
Jag hör kvidandet från min dotter på bordellen
dit jag lämnade henne
för att hon inte skulle svälta ihjäl
Och alla dessa ljud
tillsammans med röster från våra fäder
guaraníer, incas, mayas, náhuas
Alla dessa ljud säger mej
att fyrahundrafemtio år är nog
Dom säjer mej
att om mitt barn dör
är det för att det är för svagt att leva
när andra vill beröva det livet
Och om det lever
är det för att det är starkt nog
att ta upp kampen
starkt nog
att en gång bär ett gevär

Jag kan inte läsa
men jag kan se:
En natt med vasst månsken
smyger mörka skuggor fram mellan majsåkrarna
under bananträden, mellan sockerrören
Och månen blänker i bredbladiga machetes
och hundarna ger skall för att varna sin herre
Och hundarna styckas först, det är alltid så
Och sedan faller mahognyporten
Och godsägarn bedyrar sin oskuld
där han står i sin nattskjorta
Men ingenting kan rädda honom
för det är alltid hans feta hals macheten känt i sin egg
när den huggit sockret eller veden

Så ska det gå
och marken dricker blodet
som den har törstat efter i sekler

Men det är inte slutet, bara början
Nu vaknar grannen, odjuret i norr
Marinsoldaterna
bombplanen
napalmen, giftgasen
napalmen –
som den gången i Peru
som den gången i Guatemala
som den gången i Colombia
som alla gånger, senast nu i Amazonas
Men denna gång är ingen av oss rädd

Jag kan inte förklara för er
hur allt det som är vårt
den färgade jungfrun av Guadalupe
Tupac Amaro, Che Guevara och Sandino
våra tysta gudar, våra gamla fäder –
hur allt detta tillsammans suddar ut
den gräns vardagen känner mellan liv och död
och gör att ingen längre känner fruktan

Då är det inte längre kvinnor eller män
då är det inte indios och negrer eller vita
då är det bara människor och yankis

Jag kan inte läsa
lika gott – den läsningen blir fruktansvärd
Jag kan inga siffror
det är bra – för vi ska inte räkna våra döda
Men när allt är över
ska några av oss plantera majs
på sin egen åker
och se den växa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar