Gammal kärlek

Om jag kunde skriva dikter skulle jag kanske skriva en kärleksdikt till den kvinna jag älskar. 1700-talspoeten Johan Henrik Kellgren kunde. Han skrev kort och vackert:

Du, som av skönhet och behagen

en ren och himmelsk urbild ger!

Jag såg dig – och från denna dagen

jag endast dig i världen ser.

Det låter väldigt ungt. Vi får inte veta hur lång tid han syftar på med "från denna dagen". Om oss som har långa förhållanden bakom oss har poeten Ove Klinthäll skrivit en av de finaste kärleksdikter jag vet. Så här diktar han och kallar poemet GAMMAL KÄRLEK:

Vi suttit här länge nu, dag efter dag

vid samma kvadratiska bord

och ätit och druckit, min hustru och jag,

och fikat och bytt några ord.

Vi delat på brödet och mjölken, vi tvenne,

men sett samma sak har vi ej,

för jag har i allmänhet tittat på henne

och hon har fått titta på mej.

Nå, ungdom försvinner och skönhet och glitter,

och rynkorna syns, det går ej att bestrida,

men dock, det är ungdomens kärlek som sitter

vid köksbordets motsatta sida.

Så blir det, enkelt och vardagligt. Kärleken skiftar form från förälskelse, kättja och berusning över trötthet och tristess till värme, trygghet och ömsesidigt beroende. Så om i inte skiljer er utan hänger ihop och står ut – då har ni chansen att möta något som kanske kommer att förvåna er: Gammal kärlek!