torsdag 19 april 2012

Hur det är att vara gubbe


Åldrandet kommer lömskt smygande, säger drygt 60-årige musikern och ståupparen Lennie Norman i förordet till sin bok Gubbvarning (Forum förlag). Det minns man inte om man är 25 år äldre än han. Men hur det är att vara gubbe, det vet man. Och Det vet tydligen poeten Ove Klinthäll också när han skaldar:

Jag börjar bli gammal – med ålderns rätt –
och det är det bästa som hänt mej.
Jag gör som jag vill, tar tillvaron lätt,
det är nåt som gudarna sänt mej.
Visst lunkar jag långsamt, jag glömmer en del,
jag är inte längre nåt sexobjekt,
jag ser lite illa och hör lite fel,
min mage är bullrig och ryggen är stel,
men annars är nära nog allting perfekt.

Lennie Norman tar också åldrandet med gott humör. Jag känner igen hans enkla iakttagelser av hur det var förr. Till exempel:
Du vet att du är gubbe när du varit med om att köpa mjölk i lösvikt. Eller när du anser att en maträtt utan sås och potatis inte är en riktig måltid. Eller när du samtidigt som du slår in din pinkod läser siffrorna högt…
Man låter boken sjunka i knät och faller i tankar. Minns hur man som barn blev skickad till mjölkaffärn. Hur tanten bakom disken sänkte litermåttet i plåttunnan och hällde över mjölken i plåtflaskan man hade med sig. Hur man betalade med kopparpengar, ettöringar, tvåöringar, femöringar – och hur man själv fick en tvåöring till kola för besväret.
Lennie Norman är son till Charlie Norman. Han skriver: Min far var jazzmusikant och blev 85 år. Efter mitt första jobb beställde han två whisky i baren och sa: Det är lika bra du lär dig yrket från grunden.
Som åldring kan man känna sig träffad när Lennie tar hjälp av Oscar Wilde: Unga män vill vara trogna men är det inte, gamla män vill vara otrogna men kan det inte.
Här kommer vi in på ett område där det är helt olika för män och kvinnor. Det skulle vara roligt om någon gammal tant ville göra en liknande bok och påminna om hur det var att vara flicka i arbetarklassen medan det ännu skulle vara sås och potatis i en riktig måltid.
Hustru Inga och jag rör oss numera så lite som möjligt. Fackliga träffar i Svenska Tecknare och Författarförbundet orkar vi inte längre med. Andra föreningar vi varit med i har lagts ner. Nu träffar vi pensionärer bara på ett ställe där man försöker hålla humöret uppe. Poeten Ove Klinthäll har nämnt det så här:

Ack, vår demokrati är trött och slö,
föreningslivet håller på att dö.
Dom enda som har hopp och framtidstro
och ungdomsglädje tycks va PRO.

PRO betyder som bekant Pensionärernas Riksorganisation. En organisation som har fler medlemmar än alla politiska partier i Sverige tillsammans. Där vill man hänga med så länge man orkar.  

1 kommentar:

  1. Ha ha Underbart! Finns det en PRO-R för Wernströmmarna kanske - i den vill jag vara med. Kanske PRO-U för oss "ungdomar" som är mellan 60 - 65. Det är lika bra att etablera sig i tid så man hinner ha lite roligt ;-)
    Eva

    SvaraRadera