Om landets fogdar och troll

Det var en gång… så brukar sagot börja. Jag skrev såna förr. Det var ett sätt att vrida upp verkligheten i fiktion för att samtidigt roa och undervisa. Det går inte längre. Verkligheten har blivit så absurd att den inte kan skildras litterärt som förr.

Det var en gång ett sagoland där alla levde gott och var lyckliga. Men så kom kung Carlsson till makten och släppte drakarna lösa så att de började äta människorna. Och inte nog med det. Den förrädiske kungen började skänka bort landet till ännu större främmande drakar…

Den sagan skulle inte roa barnen. Och skulle jag sedan försöka skriva om troll blev det inte så värst mycket roligare.

Varför skulle Reinfeldt-trollet ta från de fattiga och ge till de rika och samtidigt ge sej själv tio tusen guldpengar mer i månaden när han redan hade hundratusen guldpengar per månad?

Barnen skulle inte bli roade. Tvärtom skulle de bli förbannade och slänga boken i väggen.

På 1970-talet skrev jag historiska berättelser. En handlade om fogden Henrik Styke. Han satt på sin borg Ringstaholm på 1430-talet. Därifrån gjorde han utflykter med sina drängar och drev in skatt åt den utländske kungen Erik av Pommern. Och passade på att berika sej själv i förbifarten.

En som plundrade de fattiga för överhetens räkning och samtidigt berikade sej själv kallades fogde, kunde jag skriva på den tiden. Så kan jag inte skriva i dag. En som plundrar de fattiga och själv lever gott på det ger i dagens politiska verklighet helt andra bilder i läsarens huvud.

Verkligheten har gjort mitt jobb svårare.

En ny tid kräver nya sätt att skriva både sagor och historia. Men något är sej likt. Vår dröm om ett sagoland utan förrädisk överhet, giriga rikemän och lydiga fogdar som plundrar folket, den drömmen lever alltid vidare.

Råd till min vän politikern

Under den första hälften av mitt liv var jag politiskt aktiv, först i Unga Örnar, sen i SSU och sist i facket. Hela tiden såg jag grupperna minska. De aktiva blev färre och färre. Nu har minskningen gått långt, åtminstone om man får tro poeten Ove Klinthäll, som skrivit så här:

Så sitter vi här nu igen, en fem-sex-sju personer,

de mest politiskt aktiva, en vecka före valet.

De flesta av oss lever nu rätt gott på de pensioner

vi slogs för i vår ungdom på det glada trettitalet.

En ålderstigen kvinna läser förra protokollet

och skrivelser, rapporter – alla godtar innehållet.

Vi tänker mest på kaffet och vår ungdomstids visioner,

vi mest politiskt aktiva, vi fem-sex-sju personer.

De allra mest politiskt aktiva bör vara de om har politiken till yrke, de som försörjer sej på det. Men även där sprider sej missmodet. Min vän yrkespolitikern klagar på att folk inte litar på henne längre och inte ställer upp på möten och politiskt arbete. Jag tror att hon och hennes kolleger bör tänka efter hur de uppträder och vad de kan göra för att vinna större förtroende. Därför har jag formulerat SJU RÅD TILL POLITIKER:

1) Låtsas inte att du begriper allting. Medge hellre din begränsning, de är ändå alltid större än du själv vet om.

2) Använd aldrig ord som bedömning och konstatera, de ingår inte i vanligt folks språk och stämplar dej som utanförstående.

3) Du är van att ta hänsyn till vad makthavare och höginkomsttagare ska tänka om det du gör. Försök i stället föreställa dej vad vi andra ska tycka. Det känns lite ovant i början men kan ge resultat.

4) Tala inte om eftersatta grupper. Alla vet ändå att du aldrig kommer i kontakt med sådana.

5) Påstå inte att du vill rädda jobben eller trygga välfärden. Gör det i stället, så vinner du i trovärdighet.

6) Säg aldrig att du gör skäl för din lön för att du måste ställa upp dygnet runt. Det måste varenda småbarnsmamma göra mot betydligt lägre ersättning.

7) Till sist den allra mest självklara regeln: Försämra aldrig för någon som tjänar minde än du själv!

Dessa råd har jag skickat till min vän yrkespolitikern på ett vykort. Men vid närmare eftertanke tycker jag att de kan vara till nytta för flera av hennes kolleger, därför bjuder jag på dem här. 

Kan folk rösta fel i en demokrati?

Vad är demokrati? Det är en fråga jag ofta funderar över utan att hitta något svar. Det mest demokratiska jag kan tänka mej är att viktiga frågor avgörs genom folkomröstning, sk direkt demokrati. Så kan det gå till i Schweitz.

Där fick folket rösta 2009 i frågan om man skulle ha fler minareter i landet. Folket röstade nej. Regeringen blev förskräckt. Folket hade röstat fel!

I andra länder, även i Sverige, är makthavarna emot direkt demokrati med folkomröstningar just därför att folk kan rösta fel.

Föreställ er vad som skulle hända i Sverige om folket fick rösta om till exempel invandringen. Frågan kunde lyda: Ska vi ta emot fler ensamkommande barn från främmande länder?

Det är tänkbart att folket skulle rösta nej.

Det är troligt att våra makthavare skulle anse att folket hade röstat fel. Det är sannolikt att vi aldrig har folkomröstningar just för att risken är stor att folket röstar fel.

Det här väcker intressanta frågor. Är inte folkets röst alltid det demokratiskt riktiga? Finns det riktigare svar än det som folket ger? Vem avgör i så fall vad som är det riktiga?

Där har vi det. Ta reda på vilka som står bakom politikerna och bestämmer vad som är rätt och fel – så ser vi vilka som egentligen styr det här landet!     

Perka – en okonstnärlig bok

Alla mina böcker har inte blivit väl mottagna. Sämst gick det för boken om Perka. Det var när jag ville skriva sagor direkt för arbetarbarn. Då hittade jag på Perka, som blir föräldralös, bygger en lådbil och åker ut och in i olika sagor.

En saga heter Den läskiga dimman. Där befinner sej Perka i en besprutad skog och förlorar rösten. Han sliter av sej kläderna och flyr ut ur skogen och hamnar naken i knät på en direktörsfru i en bil och blir adopterad av den rike herr Vede som tror att hans fru fött honom en arvtagare. Perka börjar småningom i skolan, en riktig överklasskola där man får lära sej sånt som rikemansbarn ska kunna.

De andra barnen hade redan lärt sej ganska mycket och kunde svara rätt på alla frågor, t ex:

– Vad är demokrati? sa läraren.

– Det är när bara direktörerna får bestämma, sa en pojke.

– Bra! sa läraren. Och vad står det i lagen?

– Det står, sa en flicka, att de rika får stjäla från de fattiga, men de fattiga får inte stjäla från de rika.

– Bra! sa läraren.

Perka lyssnade häpet. Han försökte protestera, men rösten funkade inte. Sen skulle de öva sej i skrivning. Läraren skrev på gröna tavlan:

Fattiga ska vara fattiga.

De skulle barnen skriva hundra gånger i sina skrivböcker. Perka skrev ingenting. Han satt och var arg. Sen skulle de skriva nästa mening:

Arbetare är dumma i huvet, annars skulle de ju vara direktörer.

Även det skulle barnen skriva hundra gånger. Perka skrev ingenting. Nu var han ännu argare. Fick han bara tillbaka rösten skulle han nog säga några riktiga sanningar till den där läraren.

Om han inte hade stuckit iväg dessförinnan. Men det blev inget tillfälle att fly. En kväll sa fru Vera:

– Det går visst inget vidare för min lilla bulleribumsing i skolan.

– Strunt i det, sa herr Vede. Han har ju rika föräldrar, så han får bra betyg ändå.

Boken om Perka skrevs 1981. Jag fick trycka den själv på Författares Bokmaskin. Hustru Inga ritade bilder i marginalerna. Vi hade kul, men boken blev ingen framgång.

 Att säga enkla sanningar på det här sättet ansågs okonstnärligt och var det naturligtvis också. Jag gjorde aldrig om försöket men lärde heller ingenting av det. Vad är litteratur? När blir en berättelse konst? Biblioteken köpte mindre än hundra ex, medan de samtidigt köpte fyratusen av Trälarna.

Jag har fortfarande en låda Perka-böcker kvar i garderoben. Nu ger jag bort den gratis till vem som är intresserad.  

Snart går jag bort…

I dag blir jag påmind om döden – min egen alltså. Ryggen jävlas när jag stiger ur sängen. Ända till förra sommaren kunde jag klippa gräs. Ända till förra vintern kunde jag skotta snö och hugga ved. Nu har plötsligt ålderns smärtor och trötthet kommit. Man kan åldras mycket på ett år.

Snart går jag bort. Vilket uttryck, "gå bort"! Det kommer mej att tänka på en dikt jag läste på "examen" i första klass för åttio år sedan:  

Nu går jag bort, sa lille Pär.

Nu går jag bort dit stigen bär,

att söka slottet Silvertopp,

att få prinsessan Rosenknopp.

Jag tror att hon mig bannar

om här jag längre stannar.

Lite då och då under de åttio åren har jag undrat vem som skrivit dikten men inte gjort mej besväret att ta reda på det. Nu har det blivit enkelt. Jag skriver bara in första raden på datorn, så får jag veta att diktaren hette Hugo Gyllander, skrev och översatte mycket för barn, sympatiserade med nazismen på 1930-talet och "gick bort" 1955.

Och jag får veta att Nils Ferlin parafraserade dikten i Goggles 1938:

Snart går jag bort, sa lille Per,

snart går jag bort från livet.

Jag hade det så lustigt här

att jag blev nästan populär

– ja, det är sant, sa lille Per,

som det är tryckt och skrivet –

  

Den versen känner jag igen mej i. Jag hade det så lustigt här… ja, jag har ju levat på världens bästa plats – i efterkrigstidens Sverige – under historiens bästa tid, innan Ingvar Carlsson och Reinfeldt & Co började förstöra det samhälle som mina föräldrar och deras sossegeneration byggt upp.

Visst, jag kan leva tretton år till och fylla hundra, men det blir tydligen i ett bedrövligt skick.

Snart går jag bort, sa gamle Sven

och kommer aldrig mer igen…

Jag är inte religiös och behöver inte frukta döden. Det kan jag tacka mina föräldrar för, sunda arbetare som aldrig ägnat en tanke åt religion.

Jag vill gärna hänga med några år till för att se regeringen Reinfeldt falla och få veta vad det blir av socialdemokratin. Så vi kanske ses på den här spalten ett tag till.   

Om att splittra och härska

Jag har skrivit massor av böcker för barn och ungdom. Men redan för trettio år sedan kände jag att de unga hade en kultur som jag inte begrep mej på. När jag funderar över detta får jag en sång av poeten Ove Klinthäll i huvudet:

Allt bakom tio oxar – nej det är bara två –

jag sitter här och koxar, och tankarna är grå.

Vad sakta kräken lunkar, min kärra nästan står.

Mitt stackars huvud dunkar. Jag var på krog i går.

Där satt en tjusig flicka med mörkt och mulligt hull!

Jag började att dricka, och snart nog var jag full.

Men det var ingen fara, för jag är ung och frisk.

Men fan, sen stöp jag bara mot barens höga disk…

När dagen sakta bräckte och ljuset trängde in

kom det en karl och väckte mej bryskt och sa: Försvinn!

Jag tog min rock på hyllan, hopskrynklad som en säck.

Jag kände mitt i fyllan att plånboken var väck!

Bak mina oxar tvenne jag sitter här och glor.

Jag litade på henne och hennes falske bror!

Bedragen och bestulen – ajöss min portmonnä!

Det gnisslar grymt från hjulen… Jag är ett jävla fäää…

Så här kan man skoja om man är säker på att publiken har samma kulturarv i huvudet som man själv. Man vet att den äldre publiken kan Taubes Oxdragarsång och kan associera till Taubes Karl-Alfred och Ellinor där Klinthäll lånat handlingen. Men vad kan de unga?

I andra länder jag känner till har unga och gamla tillgång till den gemensamma skatten av sång, musik och litteratur. Så är det inte i Sverige. Här har vi övergivit ungdomen, lämnat ut den till främst USA:s storföretag för fabrikstillverkad musik och våldsunderhållning.

Splittra och härska finns det nånting som heter. Jag tror att en enhetlig kultur, där unga och gamla gillar och förstår samma saker, kan hålla ihop ett folk och ge det möjligheter att försvara sitt sätt att leva.

Kan man däremot ge unga och gamla varsin kultur, få de unga att förakta dragspel och lyrik och de gamla att ogilla hårda rytmer och importerad musik, då får man ett splittrat folk som är lätt att behärska.

Konspirationsteori? Javisst. Jag är övertygad om att vi är utsatta för konspiration. Frågan är bara hur den ska beskrivas och avslöjas.

Här har jag bara börjat fundera. Det är inga klara tankar jag försöker dela med mej av. Vem konspirerar mot oss? Vilka har nytta av att folk inte kan enas kulturellt? 

Ta tillbaka socialdemokratin!

Jag är uppvuxen inom socialdemokratin. Men jag lämnade partiet i slutet på 1960-talet när jag upptäckte att det partiet syssla med under hela 1900-talet inte var att bekämpa kapitalet utan att bekämpa kommunismen. Det var ju inte Wallenberg & Co som hotade sossepamparna – det var kommunisterna!

Det var en skakande upptäckt. Jag hade ju haft något slags tro på socialdemokratin, även om min far redan på 1930-talet drog sig undan politiskt arbete och sa att partiet bara blivit en klätterstege för karriärister.

Det var på 60-talet jag insåg att han haft rätt. Sossetopparna och kapitalägarna hade gemensamma intressen. Det är mot arbetarrörelsens radikala delar de fört en gemensam kamp.

Då är det begripligt att Sverige har brutaliserats. Iskylan spred sej från det privata näringslivet till de statliga verken.

De äldre av oss minns när tågen gick till avkrokarna och stannade vid varje anhalt. Vi minns när Posten spred trycksaker billigt åt dem som ville sprida tankar eller kultur. Telefon var en medborgerlig rättighet som kostade lika mycket var man än bodde. Vi minns när Vattenfall nöjde sej med att ta fram ren elström ur forsande vatten.

Sen skulle verken drivas efter privatkapitalistiska principer. SJ, posten, televerket, de är inte längre allas vår trygga egendom. De har blivit våra fiender, ledda av män med hårda nypor.

Folket har blivit boskap. Företag har blivit överhet.

Privata parkeringsfirmor tillåts kopiera myndigheters banketter och hunsa medborgarna med myndighetsliknande fasoner. Banker tillåts ta ockerräntor. Iskylan sprider sej.

Ska det ändra sej efter nästa val? Jag tror inte det. Min pappa Gunnar hade rätt: Arbetarrörelsen har blivit en klätterstege för karriärister.

På samhällets höjder pratar makthavarna om viktiga saker och utvecklar ett språk varmed länder och företag styrs. På samhällets botten talar vi om vår privata konsumtion och om det man ger oss att tala om: ishockey, prinsessdop och senaste teveserien. Här utvecklar vi inget språk som går att styra länder och företag med.

Makthavarna i politiken och makthavarna i näringslivet har ett gemensamt intresse av att folket är passivt.

Kan vi ändra på det?

Kan vi ta tillbaka socialdemokratin?

Låt mej nu bli tjatig och upprepa två saker. För det första: Ta bort Mona Sahlins läskiga krossade tomat och ta tillbaka den vackra rosen som partimärke! För det andra: Gå tillbaka till Ernst Wigforss med efterkrigsprogrammet och den riktiga socialdemokratin. Som Tage Danilsson sa:

Låt borgarna få vad dom tål

Bak framåt mot nygamla mål!

Sång om våra herremän

Bland gamla papper hittar jag en pjäs från den tiden då jag gjorde teater av Trälarna. Den heter Sång om en herreman. Jag tycker den passar även på våra dagars herremän. Den har ingen musik, så den kan ni använda att öva er på, om ni har lust att komponera.

Nu ska ni få höra en sång som är sann

Gott folk – se upp med den herreman!

Han sitter nog gärna så snällt vid ditt bord

och dricker och talar så vänliga ord

men hans kalla ögon de ser sej omkring

på oss – så som vi ser på döda ting

som du, när du ser på ett kulfallet träd

och tänker: Det där kan jag hugga till ved!

Som du, när du ser på ett ungträd i skogen

och tänker: Det där blir en dragstång till plogen!

Så ser de rika på oss som på träd

Vi blir något som man kan göra nåt med

De tänker på vad vi kan användas till!

Och sen gör de rika med oss som de vill

Så lär er nu nåt av en sång som är sann:

Sätt aldrig din lit till en herreman!

Notpapperet är försvunnet. Jag vill minnas att vi hade ett litet omkväde på varje vers av typen:

De tänker på vad v kan användas till!

Och sen gör de rika med oss som de vill

                 – de rika med oss som de vill

  

Sjung bort bekymren

I går blev det en lång TV-kväll. Först prinsessan Estelles dop. Femhundra människor samlade. Prästprat med medeltida vidskepelse medan man kände hur otåligheten och kissnödigheten ökade i lokalen. Roligast att se var de fina tanternas hattar, den ena konstigare än den andra. Bäst skötte sej den lilla prinsessan själv som låg där helt lugn utan att skrika och protestera.

Sen var man ju tvungen att genomlida semifinalen av Eurovision Sång Contest. Så mycket kunnande, så mycken begåvning bortkastad på så usel musik och så innehållslösa texter! När ska vi få en tävling för originell musik och vettiga vistexter? Den här musikunderhållningen kan man sammanfatta i några få rader:

Sjung bort bekymren med en trall

Det går åt helvete i alla fall

Så sjung bort bekymren med en sång

så kan vi tala allvar en annan gång

Vi har fina visdiktare i Sverige. Det måste finnas sådana överallt. Det här Sång Contest-eländet måste vara lönsamt någonstans i musikindustrin, annars skulle man ju inte pracka på oss det. Och public service-teven borde hålla sej för god för att ge plats åt det.

Jag kommer att tänka på Alf Henriksons lilla vers som han kallade Efter förmåga:

Calle Jularbo drömde om Claude Debussy

och om Beethoven, Bach och Bizet.

– Aldrig någonsin blir jag så bra som ni,

sörjde Jularbo, fylld av förtret.

Men så tänkte han "Jäklar, det skiter jag i"

och så skrev han en lättsam och käck melodi.

Ganska många blev glada för det.

Javisst. Det behöver inte vara högtravande och finkulturellt. Det kan vara lättsamt och trevligt. Men det måste vara någonting. Och det kan jag inte hitta i tävlingslåtarna.

Slut med dagens gnäll. Vi hörs i morgon.

Den hederlige läraren Anders

Det var en gång en lärare som sa till sina elever:

– Jag skulle vilja lära er enhetliga normer, men det kan jag inte. Det finns inga enhetliga normer i vårt samhälle. Ni kommer att leva i tre olika normsystem och det måste ni veta.

Den första är arbetslivet, den värld där varor och tjänster produceras. Där måste ni vara hederliga mot varann. Om ni säger att strömmen är avstängd så måste den vara avstängd, annars dör kompisen. Om i säger att plankan är stadig så får den inte vara rutten, för då ramlar kompisen ner och bryter nacken.

I arbetslivet måste man vara hederlig.

Men så kommer i att leva i en annan värld. Inte den där varor och tjänster produceras utan där varor och tjänster byter ägare. I köplivet bland affärsföretag och varuhus. Där ska ni lura varann och vara beredda på att själva bli lurade. Köp den här bilen du, den är inte rutten! Så kör köparen ihjäl sej och säljaren säger: Det var ju tråkigt men… affär är affär.

I köpvärlden ska ni vara ohederliga, där bygger hela systemet på det.

Och så kommer ni att leva i en tredje värld. Inte den där varor och tjänster produceras, inte heller den där varor och tjänster byter ägare, utan där varor och tjänster konsumeras – i familjen!

Där är allting förändrat i vår tid. Förr jobbade familjemedlemmarna tillsammans på den gemensamma åkern. Alla visste att ju bättre vi arbetar desto bättre får vi det. Då var familjen en producerande enhet.

Nu är familjen en konsumerande enhet. Det är splittrande. Ska mamma betala hyran eller ska barnet få nya modejeans? Där är det svårt att hålla ihop. Där måste i krama varann och föröka älska varann mot alla odds.

Så är det. Ni kommer att leva i tre olika världar med tre olika normsystem.

Eftersom ni är arbetarbarn och bor i en betongförort är det troligt att ni blir arbetare. Jobbet kommer att fostra er till hederlighet. Ni kommer att vänja er vid ett språk som ger raka besked.

Men ni kommer att möta människor som talar och tänker annorlunda, människor med ett liberalt själsliv. Människor som kan säga att strömmen kanske å ena sidan är avstängd men kanske å andra sidan är påkopplad och man kan inte veta nåt med bestämdhet, för allt beror på hur man ser det.

Dom kommer ni aldrig att förstå. Men det gör inget – huvudsaken är att ni inte låter lura er av dem.

Detta sa den hederlige läraren Anders till sina elever. Och mycket riktigt tyckte hans kolleger att han var vänstervriden och ville ha bort honom från skolan.

 (Läraren Anders finns i min bok ÄVENTYRAREN.)

Religion är skadlig okunnighet

Av USA:s befolkning tror mer än 40 procent att Gud skapade världen för sex tusen år sen. Lika många tror på historien om Noaks ark ord för ord. Sådana historieförnekare har makt i skolstyrelser och undervisar sina barn i hemmet för att de små inte ska komma i kontakt med naturvetenskapliga lärare. De har många företrädare i USA:s kongress.

Mer än 40 procent av USA:s befolkning tar alltså Bibelns uppgifter bokstavligt.

Om Gud skapat världen som de bibeltrogna menar bör de första människorna ha levat samtidigt som dinosaurierna. Hur många tror det? I Sverige och Schweiz 9 procent. I Polen 33 procent. I USA och Turkiet över 40 procent.

Vissa saker måste betraktas som fakta fast de är svåra att bevisa. Vi behöver inte bevisa att månen är mindre än solen. När vi accepterat utvecklingsläran behöver vi inte bevisa att kaniner och leoparder haft en gemensam stammoder. Vi vet inte hur hon såg ut, men hon måste ha funnits. Och vi vet att människan utvecklats ur andra däggdjur.

Ryssarna började förädla solrosen av religiösa skäl. Kyrkan förbjöd olja i matlagningen vissa tider. Men solrosfröoljan var undantagen, eftersom solrosen inte nämns i Bibeln.

Naturen har haft miljarder år på sig att odla fram dagens levande varelser ur de första livsyttringarna. Mänskliga uppfödare åstadkommer förändringar snabbare från en liten gulbrun fink till en grann kanariefågel eller från varg till hund.

Till den som vill läsa om fisken som kravlade upp på land och så småningom blev mus eller människa och om likheten mellan fladdermusens och människans skelett kan jag rekommendera Richard Dawkins bok Så gick det till (Leopard förlag) .

Richard Dawkins har etablerat sig som världens främste gudsförnekare. I en tidigare bok, Illusionen om Gud, beskriver han de kristnas gud som den obehagligaste figuren i hela skönlitteraturen.

                                                            

Stava inte månåpålkapital med å

Låt mej fortsätta med ännu några funderingar om språket. Det kryper i mej när jag ser felaktigheter och dumheter. Som att det står Holmen Paper på en skyskapa här i Norrköping. Jag hävdar att papper stavas med två p. Men nejdå, det här är den nya tiden.

Den nya tiden gör rent hus med åäö också. Redan 1984 förvandlades Skånska Cement till Skanska. Några år senare blev Götabanken Gotabanken. Poeten Ove Klinthäll reagerade och skrev:

Å och ä och ö ska bort,

vad sker med språkets grace

när Hörby blir till Horby

Mönsterås blir Monsteras.

Men värst är det för detta ord

som förr betecknat parlek

emellan man och kvinna

men som nu får heta karlek.

Ännu mera hände. Samhällsföretag blev Samhall. Nynäs blev Nynas och bageriet Pågen Pogen och Svenska Fläktfabriken Flakt.

Sen försvann beslutsfattarna från tidningarnas affärssidor. Vem köper vad när Pharmacia köper Leo och Skandia köper Almedal och Stora köper Papyrus? Det känns kusligt. Finns det inga människor bakom?

Nej, inte enligt det nya språket. Svenska kronor har sökt sej till England där räntelägret är högre. De är företagsamma, de svenska kronorna! Och det är ju inte konstigare än att krig bryter ut, priser går upp, kvalitet sjunker och svält drabbar, till synes utan att någon människa är inblandad.

Bilen kostar när jag ska köpa den. Men när jag ska sälja den, då frågar bilförsäljaren vad jag ska ha för den.

Språket kan vara knepigt. Fast jag är infödd svensk har jag svårt att klara ut vissa frågor. Är jämlikare mer än jämlikt? Är ökad jämlikhet mer än jämlikhet? Är rättvisare mer än rättvist? Då är väl unikare mer än unikt också, men hur i helsike då?

Dock vet jag att abborre stavas med två b och två r och att aldrig aldrig stavas med två l vilket alltid alltid gör samt att m och n aldrig dubblas framför d och t.

Och vissa fel skulle jag aldrig göra. Till exempel:

Halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Carl Bildt. Det kallas syftningsfel, eftersom denna klassiska mening inte syftar på Carl Bildt utan på Erik XIV.

Och så kan jag tala om för yngre läsare att monopolkapital stavas med tre o, ifall ni inte får lära er det i skolan.

När språket används mot oss

Språket kan manipuleras på gott och ont. Syftet var gott när Per Albin Hansson myntade begreppet folkhem i remissdebatten 1928. Men det var ont när ordet arbetare ändrades till medarbetare på SAF-kongressen 1990.

Ordet krismedvetande lanserades av högerledaren Gösta Bohman 1976. Ordet konspirationsteori har fått en dålig klang för att vi inte ska se att vi är utsatta för en konspiration mot välfärden.

När den kommunala demokratin skulle avskaffas med bolagiseringar och den nya beställar- och utförarmodellen fick vi nya ord: beställarnämnder, utförandeenheter. Vi förvandlades från medborgare till kunder. Servicekund (om man har sophämtning t ex), omsorgskund (barn, gamla och sjuka).

Rätten att tjäna på oss andra och fiffla med skatt och miljökrav har kallats en positiv incitamentstruktur. Eftersom fattig låter bryskt har experter talat om låg konsumtionspotential.

Bo Södersten kallade privatanställda arbetare för närande och offentliganställda för tärande. Sånt som privata företagare kan tjäna på är riktiga jobb, andra är övertaliga.

Näringslivets skribenter har använt ord som trygghetsnarkomani, trygghetsfixering och kravmaskiner om oss som vill ha välfärden kvar, och vi lider förstås av välflärdnostalgi.

Skattefridagen hittade Skattebetalarnas förening på. Den inträffade 1955 den 7 augusti och betydde den dag då man jobbat ihop till alla skatter och kunde börja tjäna pengar åt sej själv!

Orden rödgrön röra passade Carl Bildt lite illa eftersom de innehåller så många r.

Vi borde gå till motattack. Kalla hyresbidrag för fastighetsägarbidrag så man ser vem som får pengarna. Och byta ut offentliga sektorn mot gemensamma sektorn, så det syns vilka som vill förstöra det byggt upp gemensamt.

När vi vill ha påökt säger företagarna att det inte finns något  löneutrymme. Låt oss då säga att det tyvärr inte heller finns något vinstutrymme när alla som jobbat i företaget fått anständigt betalt.

Och kanske vi bör döpa om barnbidrag till föräldrabidrag så att inte ungarna tror att pengarna är deras.

Lite småprat om översättningar

Sveriges roligaste man heter Al Pitcher och är ståuppkomiker. Eftersom han är gift med ett av mina barnbarn skulle det vara roligt att prata med honom, men det går inte. Min engelska är för usel. Och vad värre är – jag kan inte följa hans framträdanden heller. Publiken skrattar och har roligt och jag begriper ingenting.

Eftersom engelskan är limerickens hemspråk skulle jag gärna vilja visa hur duktig jag är på såna, men det går ju inte. Och jag skulle gärna vilja översätta ett av Ove Klinthälls mästerverk i genren, den här:

Fotboll är stora affärer.

Betalar gör vi proletärer

och skränar som fan.

Men nere på plan

där springer tjutvå miljonärer.

Sånt kanske inte går att översätta. Jag kände en gång en kvinna som hade till yrke att översätta pratbubblor till serieteckningar. En gång visade teckningen en hotelldisk där en knekt stod och frågade: Have you a room for the knight? Jag vet inte om hon skrev knekt eller natt, men roligt på svenska kunde det inte bli.

Själv har jag bara blivit översatt till nordiska språk och tyska, där jag någotsånär kan kolla översättningens kvalitet. I en av Trälböckerna hade jag försökt hålla ett korthugget stenåldersspråk: Legge och Bred hade satt sig att äta. Den danske översättaren lät språket blomma: Legge och Bred hade börjat taga för sig av det frestande köttet… Förlaget godkände min kritik och lät trycka om hela upplagan.

För egen del har jag varit med och översatt från spanska till svenska, skrifter av Fidel Castro och Che Guevara. Tyvärr är jag inte tillräckligt bra på spanska för att kunna avgöra kvalitén, men jag ser ju att det blivit bra på svenska.

Allt låter sej inte översättas. Jag såg en bild av kronprinsessan Victoria och prins Daniel med lilla Estelle mellan sej. På den bilden ville jag rita en pratbubbla där Estelle säger:

– Kung? Nä, jag ska bli tjejsare jag!

Det tycker jag är roligt. Den pratbubblan kan spridas i Sverige. Men den kan inte översättas till något annat språk. 

Vad skriver ungarna om nuförtiden?

Någon har sagt att man börjar läsa dödsannonser när man blir gammal – och om man inte finns med där så vet man att man fortfarande är vid liv. Jag har börjat kolla dödsannonser för att se om nån polare har dött.

Det kan vara ganska kul också. Det är ju alltid en bild överst i annonsen. Förr var det bara kristenkors, nu kan det vara allt från fåglar och katter till redskap och bilar. I Svenska Dagbladet 12 maj fanns en nyhet. 67-årige Christer hade dött. Hans dödsannons kröntes av ett ölstop i färg, brunt med vitt skum ovanpå. Jag undrar hur det ska tolkas.

När man blir gammal tänker man också tillbaka på sin gärning och hittar gamla anteckningar om sånt man varit med om.

Under en period var jag ofta ut i skolor och pratade böcker. I en skola sa eleven Anita Nilsson att det var bra med författarbesök:

– Va kul, då slapp vi svenskan!

Så tycks jag ha lett en uppsatstävling med rubriken "Äventyr på bibliotek". Jag har antecknat några av ungarnas formuleringar:

"Det lönar sej att läsa, folk gömmer tusenlappar i böcker."

"Jag hade en så sorglig barndom, sa tjuven."

"Blod och skräck. Huvet ska väck."

"Det var en gång en hemsk Carl Bildt."

"Min pappa hade just flyttat ihop med nån slampa."

"Efter den dagen gick Lisa aldrig mer på bibliotek."

Som jag tidigare sagt kan jag inte längre skriva för barn och ungdom. Men jag saknar kontakten med ungarna och är väldigt nyfiken på vad de skriver om i sina uppsatser nuförtiden.

Skriver de om verkligheten? Eller om böcker lärarna fått dem att läsa? Eller våld och skräck? Utbildningen i våld är effektivare än någon annan utbildning i vårt land. TV-spel handlar om dödande. USA smittar av sej. Vad skriver ungarna om?

Kanske bra att inget veta. 

Att skriva för underklassen

För några år sen stod jag i Linköpings Folkets hus med några hundra lärare och bibliotekarier framför mej och skulle säga någonting om kulturarvet.

Jag började med att säga att det var synd att jag inte hade gitarren med mej för då kunde vi ha sjungit allsång: Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals… Plötsligt satt allihop och sjöng Kostervalsen från 1913 så det var svårt att få dom att sluta.

Sen fortsatte jag med diktrader jag kom på: Visst gör det ont – och publiken sa: när knoppar brista. Bort längtande vekhet – och de fortsatte: ur sotiga bröst. Och så vidare.

Lärarna och bibliotekarierna var väl bekanta med den sortens kulturarv. Men vi konstaterade också att om jag hade haft deras elever framför mej skulle jag inte ha fått så värst många svar.

Här går vattentäta skott mellan generationerna. De som går med musiklurar på öronen eller sitter och glor på video eller spelar dataspel får ett annat kulturarv än det vi lite äldre har fått.

 Och det menar jag är synd, för mycket av vårt kulturarv är inte bara borgerlig bildning utan praktiskt användbart!

En del rymmer visdom: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En del har mycket aktuell politisk udd: Upp flyga orden, tanken stilla står!

En del visar att erfarenheter är gemensamma. När jag jobbade i industrin och hade taskiga förmän, då var det skönt att tänka med Fröding: Han får nog ett vitglött spett i nacken en vacker dag! Fröding gav mej mod och visade att jag inte var ensam om mina erfarenheter.

Hasse Alfredson räknar med en viss bildning hos sin publik när han säger: Till flydda tider återgår min hjärna. Men det är ju bara roligt för den som läst Runeberg: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna.

Som författare har jag haft svårigheter med kulturarvet, särskilt när jag skrivit för ungdom. Jag måste ju veta någotsånär vad mina läsare har i huvudet och vad jag kan referera till för att bli förstådd.

Om dagens ungdom vet jag ingenting. Jag har sagt mej att vi lever i samma värld, barn och ungdom och vuxna. Så hur gör man? Jo, man slutar dela upp oss i generationer – och delar upp oss i klasser i stället.

Så nu skriver jag för underklassen. Allåldersböcker. Trälarna har läsare från tioåringar till pensionärer. Min senaste, Tio år efteråt, är lika lättläst. Nu kritiseras jag av överklassen och uppskattas av underklassen. Det känns faktiskt riktigt bra.  

Regerar gör man med våld, nu som då

Den 13 juli 1706 avrättades Johan Hindric Schönheit för hädelse av Gud och smädande av överheten.

Först blev högra handen avhuggen, därpå tungan med en krok utdragen och bortskuren, sedermera huvudet avslaget och jämte kroppen bränt, och slutligen hand och tunga fastspikade på kåken, dvs pålen.

Det är Sverige för 300 år sedan. Sådana är vi väl inte i dag? Nej, inte vi, men en hel del regimer i politiskt underutvecklade länder, vilkas våld vi kan se på teve varje dag.

Vi är mer civiliserade. Men vart är vi på väg? Tungan avskuren. När kulturanslagen minskar eller sånt som billigt trycksaksporto tas bort får jag en känsla av att det är detta överheten helst skulle vilja göra med oss.

(För yngre läsare kan jag tala om att vi förr hade lägre porto för trycksaker, så att man kunde skicka tidningar, böcker och kallelser biligt. När det slopades 1981 blev det ett dråpslag mot kulturen.)

Överheten vill tysta folket.

Det finns två sätt att se på världen. Ett medeltida, då är allt stillastående, Gud är allsmäktig och vi människor maktlösa. Godsägaren har fått sin makt av Gud och bönderna är hans undersåtar och det ska ingen försöka ändra på.

Ett nutida sätt att se på världen borde vara marxistiskt: allt är rörelse och förändring. Målet bör vara fred, frihet och generell välfärd. Det mål vi en gång hade uppnått här i Norden. Det svenska 1980-talet uppvisade en välfärd som aldrig tidigare förekommit i världshistorien. Dit borde alla världens folk sträva.

Det vill de mäktiga inte höra talas om. Inte här och inte ute i världen. De mäktiga har nu fått sina drängar i regeringsställning hos oss och vill behålla sin makt. De håller fast vid den medeltida synen på världen: allt ska stå stilla och förbli som det är.

De hugger inte huvudet av folk och skär ut tungan på den som vill yttra sej. Men de ser till att deras fiender blir avrättade (Olof Palme med flera). De kastar ut folk i arbetslöshet och utförsäkrar sjuka. Driver folk till nöd och självmord. Tystar oss med borgerlig press och får oss att sitta och glo på teve i stället för att yttra oss i teve.

Vår organisation är avväpnad. Socialdemokratin har brutits ner. Våra toppolitiker har låtit sej köpas och är nu miljonärer. Det är en skam. Men det är också ett intressant område för de ungdomar som så småningom vill börja forska i vad våra s-ledares heder har kostat att köpa. Jag hoppas få läsa en doktorsavhandling om det innan jag lämnar in.   

14 maj – en dag att minnas

I dag för 53 år sedan offrade en man sin karriär för att rädda min och miljoner andra svenskars trygghet på ålderdomen. Han hette Ture Königson och var riksdagsman för folkpartiet.

I Sverige rasade striden om välfärden. Sossarna och centern stod mot folkpartiet och moderaterna som då hette högern.

Årtalet var 1959 och den 14 maj skulle riksdagen rösta om ATP. Ställningen var 115 för och 115 emot. Den 49-årige verkstadsarbetaren Königson kunde inte rösta nej till en allmän tilläggspension åt arbetare och la därför ner sin röst. ATP gick igenom med en enda rösts övervikt.

Sossarnas och centerns ställning stärktes och välfärdsbygget kunde fortsätta. Men Königsons politiska karriär var slut. Han förtjänar att bli ihågkommen som en hjälte i klasskampen.

Nu har centern bytt sida och är med om att rasera den välfärd som gjorde Sverige till väldens bästa land att leva i.

Om klasskamp talas det inte längre. Skolan håller våra barn i okunnighet om arbetarklassens kamp och historia.

Säg "sjätte november" till en svensk lärare. Han kommer ofelbart at tänka på 6 november 1632 när Gustav II Adolf dog i Lützens dimmor. Han tänker inte på 6 november 1881 då August Palm höll sitt första tal i Sverige och inledde kampen för svensk demokrati.

Och den 14 maj? Kanske talar några svensklärare om att Strindberg dog i dag för hundra år sedan. Men knappast någon nämner att det i dag är 81 år sen svenska arbetare sköts i Ådalen. Och över segern i ATP-striden hålls knappast några minnestal.

Vi har aldrig fått lära oss att vara stolta över den unika svenska välfärden. Därför är vi dåligt förberedda på att försvara den.  

Om bildning och folkbildning

Folkbildning. Låt oss dela på ordet och göra klart vad vi menar med folk och vad vi menar med bildning.

Begreppet folk är lätt att bestämma. Johan Ehrenberg har sagt att en människa med statsministerns inkomster aldrig kan dela vanligt folks levnadsvillkor och vardagsbekymmer. Så låt oss med folk mena människor med normala inkomster och vanliga vardagsbekymmer.

Bildning är ett krångligare begrepp. För min del vill jag säga så här:

Inom arbetarrörelsen har det ända från 1912, då ABF startade, funnits en förkärlek för finkultur, det jag skulle vilja kalla borgerlig bildning. Den fina kulturen fanns där och det skulle vara en jämlikhetsfråga att göra den tillgänglig för vanligt folk.

Ett alternativ skulle då ha varit att uppmuntra och utveckla en proletär kultur. Vi fick ju en arbetarlitteratur som lär vara unik i världen, men den kom till utanför arbetarrörelsen och blev ofta motarbetad av den.

För enkelhetens skull kan man skilja på borgerlig bildning och folklig kunskap.

Borgerlig bildning karaktäriseras av att inte kunna användas till någonting och att lätt kunna glömmas bort. Man kan lära sej att Gustav II Adolf dog 6 november 1632 men man kan inte använda det till något och man kan lika lätt glömma det.

Om man däremot lär sej att klyva en stock eller att mura ett snyggt förband eller att dra elledningar i ett hus så är det användbara kunskaper och man glömmer dom inte.

Man kan glömma var man ställt sin cykel, men man glömmer inte att cykla när man en gång lärt sej det. På samma sätt fastnar även teoretiska kunskaper om de angår mej och verkar användbara.

Den borgerliga bildningen är full av oväsentligheter, men har naturligtvis ändå ett syfte. Nämligen att skilja ut den bildade klassen från det obildade folket. Jag säger "Grå, käre vän, grå är all teori" och du tänker "Goethe", och så känner vi att vi tillhör de bildade.

Egentligen är det ju bara så att de mäktiga kallar sin egen kunskap för bildning och vägrar att ge den folkliga kunskapen samma status. 

Mitt förhållande till lyriken

 1979 gav jag ut en bok som hette Skrivandets hantverk. Jag uppfattade skrivandet som ett hantverk, något man kan lära sej. Svårbegriplig lyrik och högtravande romankonst hade jag inget sinne för. Så är det fortfarande. Jag inser att det är en brist hos mej själv. Men även andra tycks ha samma inställning. Den högt begåvade Alf Henrikson skrev för tjufem år sen:

Kulturella knuttars abstrakta joller

fortskrider allt vad tygen håller.

De läser varann och försörjer sig lättare

än stora poeter och goda berättare.

Tage Danielsson drev med oss barnboksförfattare och skrev:

På tomgång går min diktarkvarn

men alltid duger det åt barn.

Men den störste av barnboksförfattarna, Lennart Hellsing, som läses av både barn och vuxna, tog allvarligt på litteraturen:

Böcker ska lysa som solar

och tindra som tomtebloss.

Medan vi läser böckerna

läser böckerna oss.

Va, kan böcker läsa människor?

Ja, det kan dom förstås.

Hur kunde de annars veta

så mycket om oss?

 

 Vi som skriver skönlitteratur tycker naturligtvis att den är viktig. Men den kloke Alf Henrikson har en vidare syn på böcker:

En god roman tar alltför häftigt slut

En härlig dikt ger glans åt en minut

Ett ståtligt drama varar väl en vecka

En enda kokbok räcker livet ut.

Nå, våra böcker kommer ut, goda eller dåliga, och så hamnar de hos tidningarnas kritiker. En kritiker är ofta en misslyckad författare, har någon sagt. Varpå en riktig elaking la till: Men det är ju de flesta författare också. Hur som helt får vi ta kritiken. Och blir tröstade av Alf Henrikson:

Ta det inte så hårt att kritiken var sur!

Nej, var munter och skadeglad!

I morgon är tidningen makulatur,

ett förbrukat och nattståndet blad

vari ingen skall läsa en rad.

Så hamnar våra böcker på bibliotek. Denna unika svenska institution som våra borgerliga folkfiender nu vill privatisera. Man vill gärna tro att det var dom Tage Danielsson tänkte på när han skrev:

Dom som i vinstsyfte naggar

på sånt som folk ska ha gratis,

dom är coloradoskalbaggar

på samhällskroppens potatis.

Nå, man åldras och har väl snart skrivit färdigt. Man bör nog sluta i tid, i varje fall känner man att Alf Henrikson uppmanar till det:

Gubbfan, din ävlan förskräcker.

Hejda din vitterlek!

Det finns redan lektyr så det räcker

i all världens bibliotek.

Det finns redan ett myller av dikter

som rör alla livets geschäft.

Beskär dina framtidsutsikter,

sila ditt vin och håll käft!

Mängden av läten förstummar

envar som törs tänka därpå.

Låtom oss sno våra tummar

och slött låta dagarna gå.

Ja, så får det väl bli med den framrid man har kvar. Jag sitter här och läser recensioner på min sista bok. Den heter Tusen år efteråt (Murbruk förlag) och tycks bli väl mottagen. Billig: 136 kronor på adlibris, inklusive frakt. Nu har jag gjort reklam igen. Nu kan jag sätta mej ner och slött låta dagarna gå. Men vi kanske ses på den här spalten igen, hit är du alltid välkommen.