Gammal arbetare i Folkets hus

Efter gårdagen har jag fått höra att jag inte förstår mej på lyrik. Det är sant, den mesta som skrivs av dagens poeter angår mej inte. Men jag anser att lyrik är ett utmärkt medel för den om har nåt att säga.  

Jag letar fram överklassgrabben Ture Nerman. Redan 1926 (när jag var ett år gammal) skrev han dikten Gammal arbetare i Folkets hus´ hall. Den handlar om en gubbe som gått in på Folkets hus på Barnhusgatan i Stockholm för att söka lite värme. Där strömmar in en fin publik som ska gå på revy:

och hallen ekar av förtjusta skratt

och doftar överklassparfym i natt.

Och det blir tyst i hallen och gubben tänker tillbaka:

Vår gamla hall, vad du är annorlunda

mot förr! Om jag nu låter ögat blunda

så minns jag hallen – står jag här i den

för 15–20–25 år sen.

Då var här liv, då brann här eld i sinnen…

Hur många strejk- och fackföreningsminnen!

Då slogs vi än mot Mammons tyranni

och ledarna var magra än som vi

och slogs som vi och kunde tro och sjunga…

Vad vi var starka då, vad vi var unga!

Vår kassa mager, fattig var vår press

och orden karga när vi höll kongress!

Friskt sjöngs det ut på religionsdebatter,

och av marxismens underbara skatter

man gav åt massan och man var kamrat

och man vann flera järtan än mandat.

Att vara socialist, det var en ära

och våra vägar raka, proletära,

och kom en brytare – gud nåde den!

Vad allt det där känns länge sen…

(…)

Vad? Har jag sovit… drömt… Teatern slut.

Publiken klär sej, gnolar, strömmar ut…

går opp i bilarna på Barnhusgatan…

Ja, klockan slog ju elva nyss, för satan.

De sista skådespelarna går hem.

Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.

Man är för gammal för tre nätters vaka.

Fy fan vad en kopp kaffe skulle smaka!

Jaja, vaktmästarn… Nu ska gubben gå

i kalla natten ut och pröva på

att tigga hop en slant till natthärbärge

här i demokratiens gamla Sverige…

Ture Nerman ställde sej på vår sida. En sån här dikt är – tyvärr – tidlös. Kunde vara skriven i dag. Jag ville bara påminna om den.