Kultur och kapitalism går inte ihop

När vi bodde i stan hade vi unga grannar som spelade grammofon. Det dunkade genom väggar och tak. Nu bor vi på landet och slipper sådant. Här är det humlesurr, fågelkvitter och kattjam. Resten är tystnad, skön och vilsam tystnad.

 När jag vill bryta tystnaden med musik sträcker jag ut handen mot stället med svenska visor och tar en platta på måfå. I natt blev det Tommy Körberg sjunger Birger Sjöberg. Skivan gavs ut av Birger Sjöberg-sällskapet i stället för årsbok 2011.   

"En överföring från en LP inspelad 1973" sägs det i presentationen. Arrangemangen är av Carl-Axel och Monica Dominique. Båda är med i det gäng som kompar Tommy Körberg.

Hasse Alfredson skriver en introduktion på omslagets baksida. Han berättar att Sjöberg inte skrev noter, det fick han hjälp med av en kille som ibland protesterade mot Sjöbergs förslag och sa: "Det här strider ju mot harmoniläran." Birger Sjöberg svarade: "Bra, då har vi något att göra när vi är färdiga med Fridas visor. Då ska vi skriva om harmoniläran."

Här har vi nu elva av Birger Sjöbergs visor. Alla vi äldre kan Den första gång jag såg dig. Alla har vi hört Släpp fångarna loss, som Lena Nyman sjöng i Hasses och Tages film. Att de övriga aldrig kommit in i allsångshäftena beror nog på Sjöbergs förhållande till harmoniläran – han är helt enkelt för svår för de flesta av oss. Något som gör honom desto mer spännande och hörvärd.

Tommy Körberg är som han är, höjd över all kritik. Hans röst är den bästa vi har. Han arbetar sig igenom varje text och varje melodi så att det låter hur lätt och skönt som helst. Birger Sjöberg gläder sig förmodligen i sin himmel.

Nu undrar jag varför inte dagens unga tar till sej svenska visor. Det måste bero på att de aldrig har fått chansen. Radion sviker sin uppgift. TV kör eurovisionsschlagerlåtar. I skolan försöker tappra musiklärare sprida kultur, men där drar politikerna in på resurserna.

Våra barnbarnsbarn i treårsåldern lär sej melodier och tycker det är kul att sjunga. Ska de sluta med det och gå omkring med lurar i öronen och lyssna på dunkadunka? När? Och i vems intresse?

Musik har blivit business som allt annat i vårt samhälle. Ska kulturen hamna under samma krav som vi reser om allt annat: Krossa kapitalismen! Det låter krasst, men det kommer vi aldrig undan.