Om landets fogdar och troll

Det var en gång… så brukar sagot börja. Jag skrev såna förr. Det var ett sätt att vrida upp verkligheten i fiktion för att samtidigt roa och undervisa. Det går inte längre. Verkligheten har blivit så absurd att den inte kan skildras litterärt som förr.

Det var en gång ett sagoland där alla levde gott och var lyckliga. Men så kom kung Carlsson till makten och släppte drakarna lösa så att de började äta människorna. Och inte nog med det. Den förrädiske kungen började skänka bort landet till ännu större främmande drakar…

Den sagan skulle inte roa barnen. Och skulle jag sedan försöka skriva om troll blev det inte så värst mycket roligare.

Varför skulle Reinfeldt-trollet ta från de fattiga och ge till de rika och samtidigt ge sej själv tio tusen guldpengar mer i månaden när han redan hade hundratusen guldpengar per månad?

Barnen skulle inte bli roade. Tvärtom skulle de bli förbannade och slänga boken i väggen.

På 1970-talet skrev jag historiska berättelser. En handlade om fogden Henrik Styke. Han satt på sin borg Ringstaholm på 1430-talet. Därifrån gjorde han utflykter med sina drängar och drev in skatt åt den utländske kungen Erik av Pommern. Och passade på att berika sej själv i förbifarten.

En som plundrade de fattiga för överhetens räkning och samtidigt berikade sej själv kallades fogde, kunde jag skriva på den tiden. Så kan jag inte skriva i dag. En som plundrar de fattiga och själv lever gott på det ger i dagens politiska verklighet helt andra bilder i läsarens huvud.

Verkligheten har gjort mitt jobb svårare.

En ny tid kräver nya sätt att skriva både sagor och historia. Men något är sej likt. Vår dröm om ett sagoland utan förrädisk överhet, giriga rikemän och lydiga fogdar som plundrar folket, den drömmen lever alltid vidare.