Där arbetare är dumma i huvet

En gång för länge sedan besökte jag Ahlströmska skolan på Östermalm i Stockholm för att prata om mina böcker. Jag minns inte vilket år det var, men jag minns att det stod "Bomba Hanoi!" på skoltrappan så det bör ha varit i början på 1970-talet.

Ganska snart märkte jag att det var omöjligt att nå kontakt med eleverna där. Mitt rykte hade gått före mej. Jag var vänster. Mitt i klassrummet satt fem ynglingar och stirrade fientligt på mej. En av dom sa:

– Du vill att alla ska ha lika betalt va?

– Javisst, sa jag.

– Nä, för den som har stort ansvar ska ha mera.

– Jaså, sa jag. Du menar kanske en bussförare som har ansvar för femti människoliv när han kör?

– Nä, jag menar företagsledare.

– Dom brukar väl tjäna bra, sa jag. Men jag tycker nog att såna som har farliga och skitiga jobb ska tjäna mer. Gruvarbetare till exempel.

– Ä, gruvarbetare! Dom är ju gruvarbetare för att dom är dumma i huvet!

Vid väggen stod ett par lärare och såg generade ut. Det var resultatet av deras undervisning vi bevittnade, men det var ju inte meningen att det skulle visas upp så tydligt.

När jag nu tänker tillbaka slår det mej att de där killarna bör vara vuxna nu. Om de gick i sjuan då bör de nu ha passerat femtiårsåldern.

Var finns de? Sitter de vid dataskärmar och slänger miljoner hit och dit för att berika de anonyma makthavare som kallas "marknaden"? Eller sitter de i Reinfeldts kanslihus?

Ibland tycker jag att jag känner igen killarna när jag ser högerns köpta experter i teve. Samma avskärmning från samhället, samma totala förakt för vanligt folk som sliter ihop till deras käk och deras löner.

Deras offer kan vi se varje dag. Det är barnen i förfallna skolor, det är misskötta gamla och sjuka, det är de arbetslösa – alla som är "dumma i huvet" och inte blivit direktörer.

Jag begriper inte varför jag blev inbjuden till Ahlströmska skolan. Det kan inte ha varit för att eleverna skulle läsa mina böcker. Om de gjort det skulle de ha varit mindre dumma i huvet – det vill jag åtminstone tro.