På 1700-talet fanns det en gubbe
som hette Anders Bachmanson. Han gifte sej till rikedom och adlades 1743 med
namnet Nordencrantz och gick till eftervärlden som en av våra främsta
nationalekonomer. Han är känd för att ha sagt:
– Många
fattiga är ett lands rikedom.
Han räknade
alltså inte de fattiga till landet. Då måste landet ha bestått av de rika. Och
deras rikedom bestod då av de fattiga som alltså gjorde de rika rika. Ni hänger
väl med?
– Många
fattiga är ett lands rikedom.
Det låter välbekant
även i dag. Antalet fattiga ökar. Alltså ökar landets rikedom. Och det stämmer
ju eftersom de rika i dag blir allt rikare.
Den som vill
öka landets rikedom bör efter denna logik se till att antalet fattiga ökar. Och
är det inte precis vad våra makthavare gör? Med stöd av landets samlade
ekonomiska sakkunskap.
Nationalekonomi
är inte en sanningssökande vetenskap, den är en kvasivetenskap till salu. Ekonomer
säljer sej.
En av de som
mest skamlöst ställt sin begåvning i de rikas tjänst är Bo Södersten. I slutet
av 1992 skrev han i DN och delade in svenskarna i närande och tärande. De
närande var landets två miljoner privatanställda. De tärande var närmare fem
miljoner, främst de offentliganställda men också pensionärer, arbetslösa,
sjukskrivna och asylsökande.
Om en
lekskola eller ett servicehem privatiserades förvandlades personalen från tärande
till närande.
Jag undrar om
1700-talets Anders Nordencrantz skulle ha räknat enbart de fattiga privatanställda
till "ett lands rikedom" eller om han skulle ha räknat oss andra dit
också.
Vart
regeringen Reinfeldt räknar oss vete fan. Men att vi ska göra de rika rikare,
det vet vi. Jag antar att vi ska glädja oss åt att ha en uppgift i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar