Vi måste lära oss ordet kleptokrati

Det finns en bild som ständigt dyker upp i tidningarna. Bilden där fyra politiker står med spadar i händerna och ler mot kameran och "tar första spadtaget" till något som ska byggas. Under bilden skulle det stå:

"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska jobba med de här spadarna och göra det här bygget."

Så står det naturligtvis inte.

De här politikerna får mej att fundera över ordet demokrati. Jag googlar det och får bekräftat att demokrati handlar om folkstyre och "alla människors lika värde och rättigheter".

Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Det finns också arbetare som har upp till fyrtio gånger lägra lön än vd:n i det företag där de jobbar.

Hur är det då med demokratin?

Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre, det som borde heta kleptokrati.

Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati. Låt oss då undersöka hur det blivit.

Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sej själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och försämra tillvaron för oss andra och lämna ut oss till samhällets skurkar och rikemän.

Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? Det är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever. Jag tror vi bör vänja oss vid att använda ordet kleptokrati.

För att skingra tankarna lyssnar jag till poeten Ove Klinthäll som skriver:

Om samtliga erlade skatterna snällt

och gjorde sin plikt väl och jämt vore glada

och inte beginge ett uns kriminellt

och aldrig nån gång gjorde ringaste skada

och vädret det gjorde som bra väder gör

och kärleken vore som kärleken bör,

nog vore det bra och nog skulle vi må då?

Men jisses, vad skulle vi klaga på då, då?

Ska man se på vårt elände med humor? Eller se det rent praktiskt: Om våra höjdare i näringslivet och våra politiker vore hederliga, vad skulle vi då skriva såna här bloggar om?