Att bli bekant med en fluga

I två dagar har jag nu umgåtts med en fluga, den största fluga jag sett. Min mor kallade såna för spyfluga.

Först höll den till i köket. Det verkade som om den höll på med en undersökning. Nere vid golvet, uppe i taket, på stolar och bord, på tallrikar och kastruller. Så fort den kom inom räckhåll klippte jag till med flugsmällan, men utan resultat.

I går flyttade flugan in i rummet. Där fortsatte hon sin undersökning i alla hörn. Jag säger hon, för jag utgår från att det är en honfluga. Kanske söker hon en boplats där hon kan slå sej ner och föda barn, det är väl sånt som honor håller på med.

Hela dagen jagade jag henne med flugsmällan, för jag har för mej att flugor får tusentals avkomlingar och jag vill ju inte ha huset fullt av dom.

Till slut gav jag upp. Jag måste ju arbeta lite också. Jag satte mej vid datorn med ett äpple och en flaska Fanta. Och se på fan – när flaskan var tom kom flugan och satte sej på flaskhalsen. Jag klippte till med flugsmällan.

Flugan dog inte. Den räddade sej ner i flaskan. Och jag dit med locket. Nu hade jag den!

Men så kröp stockholmarn fram i mej. Bönder kan umgås med höns och grisar och kor och sen slakta dom. Vi stadsbor är inte så realistiska. Vi äter gärna sånt som ha levat bara vi slipper se på när det dör.

Nu hade jag umgåtts med flugan i två dagar. Skulle jag då kunna se den långsamt svälta ihjäl instängd i en flaska? Hur lång tid skulle det ta? Säkert flera dygn.

Nej, så kan man inte behandla andra varelser. Så i morse tog jag flaskan och gick med den bakom huset och ställde den där med locket borttaget.

Och fast jag inte tror att man kan tala med flugor sa jag: – Nu kan du flyga bort till Eriksson, han har kor och ni brukar väl gilla att umgås med kor?

Det där begrep naturligtvis inte flugan. I varje fall flög hon inte bort till Eriksson. I stället flög hon till mitt köksfönster. Där kryper hon nu omkring och vill komma in.

Antingen har hon vant sej vid kattmaten på köksgolvet eller också har hon fäst sej vid mej personligen, fast jag försöker vara en dödsfiende med flugsmällan.

Egentligen är jag bara en stockholmare som försöker vänja sej vid att bo på landet. Det har jag nu hållit på med i drygt 40 år utan att riktigt ha lyckats.  

För oss folkhemsnostalgiker

För att beskriva verkligheten måste man ha ord. Det vet våra motståndare. De försöker alltid rensa bort ur språket ord som beskriver tillvaron ut vår synpunkt.

Ord som kapitalism och keynesianism (efter nationalekonomen Keynes som sa att om inte det privata näringslivet kan ge jobb måste det offentliga göra det) har försvunnit. Det är svårt att beskriva verkligheten utan ord.

Utan kritik av kapitalismen har socialdemokratin ingen identitet. Utan keynesianismen har den ingen politisk kraft.

Vi har accepterat begreppet bruttonationalprodukt BNP utan att kritisera det. Begreppet BNP importerades från USA i slutet av 1940-talet. Det satte produktivitet i den offentliga sektorn till noll. Som tillväxt räknades bara tillväxt i den privata företagsamheten. Det skapande som räknas in i BNP kom att bli det som leder till nya varor och patent, medan det som skapas inom den offentliga sektorn räknas som kostnader i samhället.

En som har skrivit bra om det här är ekonomihistorikern Jenny Andersson i boken När framtiden redan hänt (Ordfront). Hon ger material till diskussion om arbetslöshet, skola, omsorg, folkbildning och mycket annat nyttigt och har en bestämd åsikt om vad socialdemokrati bör vara. Dags att göra folkhemmet till en vision igen, säger hon.

Det är bara att hålla med. Hennes bok är ett gott material för socialdemokratiska studiecirklar. Om sådana finns.

En del behöver inte många rader

Varför skriva böcker och långa ballader

när mycket kan sägas på bara två rader?

TAGE DANIELSSON:

Att tänka mycket sakta

är inte att förakta.

Det ena du vill, det andra du skall,

då blir det kärnkraft i alla fall.

Och duger inte gravarna vi gräver upp för spillet

så kan vi ha dom själva. På nåt sätt kan man få till´et.

Kroppen blir glad när man rör på den.

Då blir det bättre humör på den.

Vi andra ska sitta där tysta och gloende.

Ty folket har inte riksdagens förtroende.

ALF HENRIKSON:

Kom och håll mig kär!

Gör som jag begär!

Måsarna äter maskens

kött och finner det smaskens.

Dagen i dag är en märklig sak.

Tänk, evighet fram och evighet bak.

Retar du upp dig på ting som är små

så är du väl inte större än så.

Största förtjänsten med poesi är

att den fastnar i minnet och vill förbli där.

OVE KLINTHÄLL:

På varje talarstol det borde sprayas:

"Vartenda ord behöver inte säjas!"

Dom enda som har hopp och framtidstro

och ungdomsglädje tycks va PRO.

I konsten att frambringa skador och lik

är Guds avbild faktiskt superbt magnifik.

Att sprida fred och mat i världen verkar misstänkt vänster,

dessutom ger det alltför dåliga förtjänster.

Gläd dig dock över, du regnvädersfrysande

att myggen i år äro frånvarolysande.

Som sagt: Varför skriva roman och ballader

när så mycket kan sägas på bara två rader?

Från oss som bygger landet

Bland tidningar jag prenumererar på finns Flamman och Proletären. Båda är riktiga vänsterblaskor, men det måste ändå vara någon skillnad. Flamman är accepterad av etablissemanget. Den citeras i radions tidningskrönika och dess medarbetare får vara med i radions debattpaneler. Proletären nämns aldrig och citeras aldrig.

Det måste alltså vara någon skillnad mellan de båda tidningarna eller mellan Vänsterpartiet och Kommunistiska partiet. Den är jag nyfiken på.

Proletärens baksida har den stående rubriken Från oss som bygger landet. Det är en plats där man varje vecka kan möta skrivande arbetare som har något att säga. I senaste numret (27 juli) skriver undersköterskan Anita Salvén om Samhällsplanering:

"Visst är det en sjuk värld vi lever i. Vi har en regering som utgår från att en planerad arbetsmarknad är lika med socialism. Om staten till exempel tar över SAAB så är det planekonomi. Å andra sidan kan man inte utförsäkra sjuka eller ha folk sittande i FAS 3-åtgärder om ingen hade planerat det.

Marknadsekonomin är alltså inte planlös, det finns en hel drös ekonomer och företagsjurister som planerar att några i en viss ställning ska kunna berika sig på andras bekostnad. När borgarna överlåter någonting till marknaden är det ingenting annat än att Svenskt Näringsliv planerar och politikerna verkställer."

Så enkelt kan en viktig kunskap presenteras av en medveten arbetare. Ibland önskar jag att Proletärens baksidor kunde samlas och ges ut i bokform. Där alltså vanliga arbetare kunde komma till tals och vi alla kunde få direkt kontakt med arbetsplatser och arbetsliv som ägare ofta sätter staket och vakter kring.

Och om radio och borgarpress inte vill dra in denna kommunistblaska i det offentliga samtalet så borde de i varje fall hålla ögonen på de arbetare som de varje vecka kan möta under rubriken Från oss som bygger landet.

Om Kristdemokraternas bakgrund

Sverigedemokraterna beskrivs som ett parti grundat av personer med nazistiskt förflutet. Så är det säkert. Men man hör aldrig att vi har ett parti i regeringen med samma bakgrund, nämligen Kristdemokraterna. Partiet konstituerades våren 1964 under namnet Kristen Demokratisk Samling KDS och fick en pressombudsman som hette Lennart Aae.

Om honom skrev tidningen Arbetaren att han "skolats i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti – den mest extrema nazistorganisationen i Efterkrigssverige med bl a oförtäckt judehets på programmet". Tidningen publicerade också en dikt av Lennart Aae om politisk ståndaktighet. Den slutade:

Vem är då denne ensamme kämpe,

som varken ger eller tager någon frist,

och vars anlopp inte hat och dån kan dämpe?

Jo, hans namn är nationalsocialist.

Stockholms-Tidningen skrev om en lärare Folke Dahlström som blivit avdelningsordförande i KDS att han varit verksam i Lindholms nazistparti och ansvarig utgivare av partiets ungdomsorgan Ungt Folk. När han intervjuades om sitt förflutna sa han:

– Vad som hände för tjugo år sedan har ju ingen betydelse i dag.

På frågan om ungdomen var dålig, t ex den ungdom han undervisade på läroverket i Jönköping, svarade han:

– Ja! Ungdomen präglas av slapphet och hållningslöshet. Ungdomen ska ha fasta normer att handla efter och vill ha fasta normer.

Den som vill (och orkar) tränga in i Kd:s bakgrund kan läsa partiets Val-Extra från 1964. Där står:

"Vad som behövs i dag är en kristen förnyelse av hela vårt samhällsliv och den förnyelsen kan inte få något starkare stöd av riksdagsmän, klavbundna av partiledningar med materialistisk inriktning, utan endast av fria kristna riksdagsmän, som inte känner sig stå i lydnadsförhållande till någon annan än Jesus Kristus."

Är det Kd:s uppfattning om demokrati även i dag?

KDS skapades på uppmaning av pingströrelsens ledare Lewi Pethrus som den 24 januari 1964 skrev i tidningen Dagen en uppmaning att bilda ett nytt parti. Första partiprogrammet skrevs av Harald Ljungström som tidigare varit verksam i nazistiska SNF.

Sverigedemokraternas bakgrund tjatas det om, medan Kristdemokraternas förflutna förtigs. Det finner jag märkligt.

     

  

Kubanska revolutionens minnesdag

När man skrivit många böcker blir man ibland tillfrågad om vilken som är den bästa. Jag brukar svara: UPPRORET. Den kom ut i sin första upplaga 1968 och börjar så här:

"Soldaten på taket höjde sitt gevär och sköt. Mannen nere på gårdsplanen släppte sin pistol, föll framstupa i gruset och blev liggande. Han efterlämnade hustru och två barn."

Detta antogs ha hänt den 26 juli 1953. Den kubanska revolutionen hade börjat. Det var den jag försökte skildra ur de två barnens synpunkt. Manolo och Beatriz var födda i de berg där upproret började och arbetade redan tidigt i hemlighet för gerillan. Den 26 juli skulle så småningom bli Kubas nationaldag.

Under en period på 1950-talet var jag ordförande i Svensk-kubanska föreningen. Min första resa till Kuba var 1966 tillsammans med filmaren Lasse Westman. Senare var jag reseledare för flera gruppresor till Kuba. Sen åkte Inga och jag dit flera gånger för att plantera kaffe och jobba med annat.

Jag samlade material till boken Upproret. Intervjuade folk som varit med i 26 juli-rörelsen och besökte platser som varit av betydelse för revolutionen.

Så blev jag inbjuden av Sveriges Radio att göra ett sommarprogram. Det var 1988 och det skulle göras den 26 juli. Eftersom jag varit ordförande i Svensk-kubanska föreningen och skrivit om revolutionen antog jag att radiofolket menade att jag borde anknyta till Kuba i programmet – och så gjorde jag det.

På den tiden var sommarprogrammet två timmar långt. Det fick inte bandas utan skulle direktsändas. Jag var nervös – eller snarare skräckslagen – men lyckades genomföra sändningen.

Att jag snackade om Kuba och spelade lite kubansk musik – bara några minuter – var tydligen ett misstag. Jag fick aldrig återkomma i Sommar Sommar.

Boken UPPRORET har kommit ut i flera upplagor, senast som En bok för alla 1980. Den finns inte längre att köpa, men den bör finnas på biblis. Om du skulle vilja ägna årets 26 juli åt att kolla hur det kunde ha gått till när Kuba som första land i Latinamerika gjorde sej fritt från USA:s rövarvälde. Själv ska jag läsa om den i dag för att se om den fortfarande är så bra som jag tror. 

Sommar Sommar Sommar

En sedelbunt om hundra hundralappar blir en centimeter hög. Det blir tiotusen kronor. En miljon blir en meter hög. En miljard blir en kilometer. Tio miljarder blir en mil. Sextio miljarder blir en sedelbunt av hundralappar som är sex mil hög. Den går utanför jordens atmosfär. Och även utanför stratosfären som bara sträcker sej till fem mil.

Det var författaren Birgitta Stenberg som på detta sätt gjorde stora penningsummor synliga när hon var radions sommarpratare 19 juli 1993.

Sextio miljarder var vad Jas skulle kosta de närmaste åtta åren. Birgitta Stenberg var en av flera rakryggade intellektuella som förr använde radions Sommar till att säga viktiga saker.

Den 23 juli samma år pratade författaren Vibeke Olsson om vad våra gemensamma pengar borde användas till. Ett samhälles grad av civilisation kan utläsas av hur man tar hand om barn och gamla och sjuka, sa hon.

Den 10 augusti 1993 var ståuppskådisen Anna Lena Brundin sommarpratare. Hon talade om miljön. Alla kvinnor borde vägra att släpa hem onödiga förpackningar, sa hon. Slit av dom och lämna dom kvar i affärn! Miljön har blivit en kvinnofråga, kanske för att männen har så mycket annat viktigt för sej, att försvara Jas till exempel. Jas som är en infantil pojkdröm. Åt helvete med Jas! Lägg ner skiten!

Den 18 juni 1988 var Peter Birro sommarpratare. Han berättade en historia från Nazi-Tyskland om en man som kunde rädda sin sons liv om han kunde gissa vilket av SS-officerens öga som var ett emaljöga. Mannen gissade rätt och förklarade det med att emaljögat var det enda där han kunde se skymten av lite mänsklighet. Men Peter Birro talade inte om nazismens hjärtlöshet. Nej, det mannen såg i SS-officerens ögon var kapitalismens hjärtlöshet.

Den 13 juni 1997 var Jan Guillou sommarpratare. Han beskrev läget 1968, då Israel erövrat allt palestinskt land och USA intensifierade sitt folkmord i Vietnam. Mot det protesterade inte de ledande i folkpartiet och moderaterna. De var nämligen för folkmord för demokratins skull, sa Guillou.

I juli 1996 sommarpratade Jan Josefsson och sa:

– Vi journalister har dåligt rykte i dag, och det med rätta tycker jag. Vi är i dag en yrkeskår av ynkryggar förklädda till journalister. Vår makt är större än någonsin. Vi bestämmer vilka frågor som ska diskuteras, och än viktigare vilka frågor som inte ska tas upp…

Förr fanns det sommarpratare som sa viktiga saker. Det tycks inte förekomma längre. Det jag hört hittills i år har varit tämligen ointressant. Men jag fortsätter väl att lyssna. Man borde kunna vänta sej en del av Jan Scherman, Märta Tikkanen och Johannes Brost. Vi får väl se.  

Låta arbetare styra landet?

Det kanske låter konstigt, men bland mina vänsterblaskor hör numera Svenska Dagbladet till de främsta. Jag prenumererar inte på den, det har jag inte råd med, men jag knycker den i ICA-butiken bland gårdagens osålda blaskor som ska kastas bort.

Den 7 juli skrev SvD om socialdemokratiska ex-ministrar som övergett politiken och gått till Näringslivet. 13 av Göran Perssons statsråd sitter numera i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara sex är i offentlig tjänst.

Förre ministern Thomas Östros blir vd med ansvar för Bankföreningen, en intresseorganisation för Sveriges storbanker och kreditinstitut.

Erik Åsbrink, Pär Nuder, Björn Rosengren, Pierre Schori, Laila Freivalds, Ines Uusmann och Göran Persson själv hör till dom som sålt sina kunskaper från politiken till Näringslivet. Vad får de då för sin vilja att hjälpa bankdirektörer och riskkapitalister?

Det enkla svaret är: pengar!

Daniel Suhonen, chefredaktör för tidskriften Tiden, efterlyser etiska regler för partiet och den offentliga sektorn.

Jag tror man borde sänka lönerna för s-politiker till vanliga arbetares lönenivå. Man skulle då få politiker med ideal och övertygelse, inte med vana att vara högavlönade och vilja tjäna mer pengar.

Ideal och politisk övertygelse, är det något som inte längre finns? Då får vi väl konstatera att det fortfarande finns arbetare. Rekrytera då s-politiker bland dem! För begränsad period, så att de sen kommer tillbaka till jobbet och får stå till svars inför sina jobbarkompisar.

Vilka fantasier! Att landet skulle styras av arbetare. Att politik skulle vara något för vanligt folk. Nä… jag borde väl skämmas för att tänka en så omöjlig tanke.     

Alf Henrikson och jag

Alf Henrikson, vår störste dagsverspoet (bland annat) dog den 9 maj 1995. Jag träffade honom aldrig trots att vi jobbade i Klarakvarteren tjugo år bara ett kvarter ifrån varandra, han på Dagens Nyheter och jag på Aftonbladet. Men jag var typograf och fikade på Klara Kaffestuga, medan han väl käkade på de krogar där journalister höll till. Om journalistik hade han vissa åsikter:

Det satt en vis gammal uv i en ek.

Ju mer han begrep ju mindre han skrek.

Ju mindre han skrek ju mer fick ha höra.

Så skulle alla tidningsmän göra.

Jag läste honom nästan varje dag och beundrade honom mycket. Så småningom började jag plugga historia för att skriva Trälarna. Då upptäckte jag att vi hade helt olika syn på historien. Alf Henrikson skrev:

Kollektivets historia, om den är sann,

är den tristaste läsning som tänkas kan.

Allt roligt som hänt genom tiderna

har att göra med individerna.

Det där kände jag att man måste svara på. Och så skrev jag en motvers:

Kollektivets historia, när den är sann,

är den grymmaste läsning som tänkas kan.

Det som plågat folk genom tiderna

torde vara de där individerna.

Den skickade jag till Alf Henrikson. Jag fick aldrig något svar. Än i dag undrar jag om han inte hade tid, han hade ju alltid bokskrivande på gång utom sin dagliga medverkan på DN:s Namn och Nytt-sida. Eller om jag var för obetydlig att brevväxla med. Alf Henrikson skrev:

Bländverk, sken och villa

är timmar, dagar och år.

Tiden, tiden står stilla.

Det är vi som går.

Alf Henrikson gick, som sagt, den 9 maj 1995. Men som alla stora kulturarbetare finns han kvar i sitt livsverk. I september kommer ännu en bok av honom: Varsågod! En vers för varje tillfälle (Carlssons förlag). Den är något att se fram emot.  

Sådan är kapitalismen

22 juli. Årsdagen av skotten på norska Utøya. Den saken kan man inte skriva något om. Här saknas ord. Men man kan erinra om att det finns ett land, där det är höjden av frihet att ha vapen i sin hand. Där vem som helst kan skjuta vem som helst.

DAGENS DIKT får bli några rader av poeten Ove Klinthäll om Frihet i USA:

Det dog en massa yankees i Vietnam

till ära – eller skam – för Onkel Sam.

Men flera barn har dött i hem, på gata,

av vapen, som har varit helt privata.

Men vapenlobbyn anger frihetsskäl

för rätten att privat ha nån ihjäl.

Dom tjänar på det, dom är fast beslutna

att hävda barnens frihet att bli skjutna.

Vansinneshögern kan bära sej åt som Breivik. Men bakom den finns en högerextremism som vi fått lära oss att betrakta som helt normal. Som tillverkar mordverktyg och tjänar pengar på att de sprids och används. Sådan är kapitalismen – var som helst i världen.

  

Bli med i Arbetarskrivare!

Enligt borgerlig konstuppfattning ska ett konstverk vara skönt men i övrigt inte kunna användas till något. Då är det den perfekta varan som kan säljas på marknaden men inte ställer till oro i samhället genom något ovidkommande budskap.

Progressiva kulturarbetare kan i stället välja en konstsyn som Brecht uttryckte för litteraturens del: Man skriver inte bara, man skriver till någon, som ska kunna använda det till något!

Naturligtvis har borgarklassen skapat mycket av värde, också på det kulturella området. Jag förstår bara inte varför jag ska behöva ta del av det.

Jag ha helt enkelt inte tid.

Mitt liv är tillräckligt rikt på upplevelser ändå. Ju mer komplicerat ett konstverk är, desto längre tid tar det att tränga in i. Tjajkovskijs Pathétique skulle kanske ta en vecka. Joyce´s Ulysses kanske en månad. Jag måste välja. Alltså är jag en författare som inte läst Ulysses – och inte heller har vett att skämmas för det.

Det sk kulturarvet är ett urval som mestadels gjorts av våra fiender. De har valt "Den blomstertid nu kommer" åt våra skolbarn men hållit undan exempelvis Einar Håkanssons "Den heliga nattvarden" som jag nämnde i går.

Problemet är inte att välja bland det som finns utan att skapa det som behövs.

För dem som gillar att skriva finns numera Föreningen Arbetarskrivare. Där hittar man både etablerade arbetarförfattare och folk från andra yrken som gillar att skriva om sina erfarenheter från olika jobb. Föreningen ger ut antologier med bidrag från arbetslivet som man inte hittar någon annanstans.

Du kan bli medlem! Antingen du skriver mycket eller litet eller bara är intresserad, kan du bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Du betalar 100 kronor första året och sedan 200 kronor per år. Du får föreningens utskick med medlemmars bidrag och diverse information.

 Sätt in en hundralapp på plusgiro 29 00 50 - 4 till Arbetarskrivare och skriv ditt namn, adress och epostadress på inbetalningskortet.

Det vi skriver är av olika konstnärlig halt, men det ger nya insikter och håller gränsen klar mot den kommersiella dyngan.

Vi är med och skapar kultur. Det är ingen klasslös kultur, för någon sådan har aldrig funnits.

Einar Håkansson, en glömd författare

Kring förra sekelskiftet levde och verkade Einar Håkansson. Han var typograf och författare som jag men blev bara 24 år. Han dog i tuberkulos 1907.

Den som vill tänka sej in i vad proletär kultur skulle kunna vara, kan lämpligen läsa hans novell "Herrens heliga nattvard" (i boken De fega och förtryckta, Federativ 1979). Novellen är en rasande vidräkning med religiös vidskepelse och fördumning, ironisk, kunnig och effektiv.

En typograf på Enar Håkanssons tid levde i en miljö där arbetarna ännu kämpade mot monarkin, religionen, militarismen och kapitalet. Och där de ofta skaffade sej kunskaper.

Det Einar Håkansson visste vid 22 års ålder (novellen trycktes 1905 i Brand), det skulle jag bli dubbelt så gammal innan jag kom underfund med. Jag började skolan och var med i Unga Örnar 1932, då sossarna började sitt långa regeringsinnehav.

Redan då var kulturkampen slocknad och den proletära kunskapen borta ur arbetarrörelsen.

Den som läste Einar Håkanssons novell om Herrens heliga nattvard 1905 skulle omöjligt kunnat förmå sej att sända sina barn till konfirmation. Novellen verkar på två sätt. Den ger konkret kunskap om religionen som otidsenlig vidskepelse. Och den väcker äckel när snus och snor och bakterier sprids från mun till mun med vinet i nattvardskalken.

Tänk er nu att vi föreslog en svensklärare att läsa den här novellen för sina elever i sexan eller sjuan!

Då skulle ni få se medelklassen råka i uppror. Nämen så kan man väl inte göra! Det finns så mycket viktigare litteratur som vi inte hinner med. Håkansson, vad är det för en?

Vi vet inte vad det skulle ha blivit av Einar Håkansson om han fått leva. Men vi kan med hans hjälp tänka oss vad vi skulle ha kunnat få för arbetarlitteratur om kampanda och bildningsideal som hans hade fått leva!

Det fick de nu inte. Marxismen gömdes undan. Det raka språket och de enkla sanningarna dög inte när arbetarrörelsen skulle bli salongsfähig nog att göra karriär på. De borgerliga bildningsidealen tog över.

Lite historia från arbetarrörelsens barndom

Proletären hör till den vänsterpress jag prenumererar på. Den ges ut i Göteborg. Jag skrev i den när en kompis var chefredaktör. När han slutade slutade jag.

Men det fanns också en Proletären som gavs ut i Norrköping under fem år i arbetarrörelsens barndom. Den föddes den 17 februari 1888. Den var fyrspaltig och fyrsidig och kostade fem öre. Låt oss se på lite historia från den tiden.

Det hade gått sju år sedan August Palm kom till Sverige. Strindberg hade blivit åtalad för Giftasnovellerna. Henrik Menander hade skrivit Arbetets söner. Ute i världen hade USA utfört sitt första folkmord, de största indiankrigen var över.

Bråk blev det från början. Axel Danielsson hade skrivit sin berömda artikel "Till världsalltets upphovsman". Den trycktes i alla fyra arbetartidningarna, alltså Socialdemokraten i Stockholm, Arbetet i Malmö, Folkets Röst i Göteborg och Proletären i Norrköping. Sommaren 1889 satt alla fyra chefredaktörerna i fängelse för den sakens skull, men tidningarna kom ut ändå.

När Proletären var ett år 1889 bildades det socialdemokratiska partiet och höll sin första kongress i Stockholm. Där sades många kloka saker, bland annat förordades upprättandet av socialistiska folkskolor.

Sossarnas första kongress avslutades den 20 april 1889. Samma dag föddes Adolf Hitler i Österrike.

I Proletärens andra år blev Eiffeltornet färdigt i Paris. I Sverige infördes metersystemet. En textilarbeterska hade 64 öre om dagen att försörja sej och sina barn på. Proletären beskrev verkligheten ur arbetarnas synpunkt. Man kunde läsa att magister Cederberg slog arbetarbarnen gula och blå, att pastor Johansson betalade småpojkar 50 öre för att få slå dem på bara stjärten och att trikåfabrikör Wiechel rådde sina arbeterskor att gå på gatan om inte lönen räckte till.

Så kom 1890. Selma Lagerlöf debuterade. 400 väverskor gick uti strejk utan vare sig strejkkassa eller fackförening. Proletären stödde dem och rapporterade om försök till strejkbryteri.

Väverskorna strejkade och vann. Det skedde bara några dagar före första maj, den dag 1890 då världens arbetare gick ut i sin första samlade demonstration.

1891 var Proletären tre år gammal. Det var året då den första automobilen syntes i Sverige. Sossarna höll sin andra kongress i Norrköping. Det var där Hjalmar Branting fick majoritet för den parlamentariska vägen. Alla Norrköpings ombud röstade för den revolutionära linjen – och sin tidning Proletären hade de i ryggen.

I Stockholm startade den första socialistiska söndagsskolan med målet att lära barnen genomskåda den religiösa vidskepelsen.

Den första Proletären blev bara fem år gammal. Den las ner 1893. Då hade Skansen invigts i Stockholm. Fröding hade debuterat. Kvinnans giftermålsålder hade höjts från 15 till 17 år.

Och den svenska socialdemokratin hade blivit parlamentarisk.

    

Om vänster och höger i pressen

I min bok Perka med lösskägget (1981) skrev jag om lille Perka som blev adopterad av en rik familj och hamnade i en överklasskola där läraren sa:

– Och vad står det i lagen?

En elev svarade:

– Där står det att de rika får stjäla från de fattiga, men de fattiga får inte stjäla från de rika.

– Bra! sa läraren.

Det där fick jag kritik för. Det var för enkelt, det var pekpinnar, det var vänstervridning. Och naturligtvis – i den boken skrev jag sagor för arbetarbarn. Beskrivningen av kapitalismen skulle vara enkel och lättbegriplig – och sann!

På den tiden fanns sådana sanningar bara i vänsterpressen. Numera hittar jag – till min häpnad – beskrivningar av kapitalismens orimligheter i Svenska Dagbladet, den tidning som man förr betraktade som högerns huvudorgan.

I förrgår granskade SvD de riskapitalbolag som driver den skattefinansierade handkappomsorgen. I dag ägs 70 procent av landets fristående gruppbostäder av anonyma holdingbolag på Guernsey, Jersey eller Luxemburg.

Sexton riskkapitalbolag tar emot nära hälften av de 60 miljarder skattekronor som varje år går från folket till privata företag inom skola, vård och omsorg, får vi veta.

SvD skriver också om bankerna. De förbereder kraftiga kostnadsökningar, trots att de gör stora vinster. Vi får veta hur många miljarder Handelsbanken stulit från oss genom att inte ge någon ränta på det vi sätter in men ta oskäligt hög ränta när vi lånar.

Kapitalismen har blivit så skurkaktig att hederliga journalister beskriver dess orimligheter tillåmed i borgarpressen.

Sossepressen då? Den ser jag inte mycket av. Det blir bara Folkbladet som ges ut i Norrköping och där jag själv brukar medarbeta. Den hade i går en tillfällig ledarskribent som förfasade sej över de människoliv som kommunismen på Lenins tid gjorde slut på. Inte ett ord om alla de människoliv som kapitalismen i dag kostar världens folk.

Kritik av kapitalismen i högerpressen och kritik av kommunismen i sossepressen! Konstig tid vi lever i!  

Religion handlar inte om gudar

Den svenska skolan har fått ett nytt problem. Där finns elever med främmande religioner som man måste ta hänsyn till. Det måste man inte alls. Även om vi naturligtvis ska ha religionsfrihet, är religioner förvetenskapligt tänkande som inte bör uppmuntras utan bekämpas.

Ungarna måste lära sej tänka. För att alls kunna tänka måste man ha ord att tänka med. Orden är tankens redskap. Man kan ha nytta av ord som vetenskapligt och förvetenskapligt tänkande. Man kan studera det mänskliga tänkandets historia. Innan det fanns vetande fanns det tro. Här kan man bunta ihop alla religioner och se dem som förklaringsmodeller inom det förvetenskapliga tänkandet.

Frågan är inte om Gud finns eller inte. Frågan är hur religioner har uppkommit och i vilka miljöer profeter och evangelister har verkat och vilka makthavare de tjänat.

Lär ut grundregeln: Religion handlar inte om gudar, den handlar om mänskor och makt!

Att religioner hänger med än i dag kan bero på en kulturell eftersläpning. Men det kan också ha att göra med att makthavare medvetet fördummar folket för att kunna föra ut det i krig eller bara för att kunna behålla sin makt.

Varje kyrka och samfund är i grunden ett affärsföretag, det är inte svårt att se. Och inte svårt för skolbarn att förstå.

Religionsundervisning bör vara undervisning i religionskritik. Då kan det bli roligt. Då kan lärarna hitta citat hos profana skribenter. Och söka stöd hos till exempel Bertrand Russel och hans eleganta avsågning av den kristna vidskepelsen:

– Det är möjligt att det är dumheten som gett oss våra problem, men det är inte dumheten som kan lösa dem!

Skilj på yttrandefrihet och näringsfrihet!

Med tanke på vad jag skrev i går om den bild av världen som våra barn får av den underhållning som prackas på dem lånar jag här av poeten Ove Klinthäll DAGENS DIKT:

Mor törs ej gå ut en kväll på egen hand i stan,

hon kan riskera rån och överfall, så hon är rädd.

Hon sätter sej i TV-vrån med sina bägge barn

och underhåller sej med våld och skjutande instead,

med filmer ifrån USA där mänskor slåss och knarkar

och hävdar sej med knytnävsslag och med karatesparkar

och liknande detaljer så att hennes bägge barn

kan lära hur man gör om man vill råna folk på stan.

Nå, vi kan väl inte förbjuda våldsunderhållning, det vore väl att ingripa mot yttrandefriheten? Ånej! Vi kan diskutera saken och lära oss skilja på yttrandefrihet (som inte får begränsas) och näringsfrihet (som måste begränsas).

Yttrandefriheten begränsas i borgarnas största medier, exempelvis i Dagens Nyheter. För några år sedan bildades Skattebetalarnas Organisation som en motpol till den ökända Skattebetalarnas förening som wallenbergarna bildat redan 1921.

När den nya organisationen ville annonsera och berätta att deras medlemmar gärna betalade skatt om pengarna gick till välfärden, då stoppade DN annonsen och kallade den "hets mot folkgrupp".

Sanningen är att våra makthavare tar mer hänsyn till dom som tjänar på tevespel och våldsunderhållning än till våra barn och deras andliga hälsa.       

En fundering som inte blitt färdig

För drygt 80 år sedan var jag barn. Ett tidigt minne är att jag lekte mamma-pappa-barn tillsammans med en flicka. Eftersom vi bara var två fanns det tydligen inget barn i vår lilla familj. När vi blev flera lekte vi indianer-å-vita eller indianer-å-kojbos.

För 25 år sedan diskuterade jag barns lekar med en psykolog. Hon sa att ungarna fortfarande lekte indianer-å-vita och även mamma-pappa-barn men att ingen ville leka barnet. Barns lekar syftar alltid mot vuxenvärlden, sa hon. När man leker mamma-pappa-barn så vet flickan mycket väl vad mamman ska göra. Hon sätter genast gång att baka, tvätta och städa. Men pojken går till jobbet. Han går bort och ställer sej i ett hörn och blir stående där. Han vet inte vad man gör på jobbet. Barn ser aldrig några arbetsplatser om föräldrarna inte är bönder.

Pressar man småkillar på vad vuxna män gör, så blir det att vrålköra bil, skjuta med pistol, råna banker och kriga. Det är vad de ser vuxna män göra på teve. Det är vad de kan ta efter i sina lekar.

Numera ser jag aldrig barn leka indianer och cowboys. Tydligen är såna filmer inte så vanliga nu som förr. Men jag ser inte heller ungar leka mamma-pappa-barn. Vad är det för lekar som är inne i dag? Jag hörde en flicka svara på frågan vad hon ville bli som vuxen. Hon sa: Kändis!  

Jag har sett barn leka rockmusiker, låtsas hålla gitarrer som kulsprutor eller – i flickornas fall – låtsas sjunga i mikrofon. Artist kan vara ett yrke de tror att vuxna har. Och som man kan bli. Kändis.

I större delen av världen ser barnen de vuxna arbeta. Barn och vuxna lever i samma värld. I vår del av världen tycks yrkesliv vara något okänt för de yngre. Arbetslösheten och okunnigheten stiger upp i åldrarna.

Barns lekar syftar alltid mot vuxenvärlden, sa psykologen. Man kan leka sej in i vuxenvärlden, man kan leka sej bort från vuxenvärlden.

Om man får sitt lekmaterial genom underhållning, tevespel och våldsfimer – hur blir då ens uppfattning av verkligheten? Hur pass rustad blir man att vara med och påverka tillvaron?

Ja, det var dagens fundering. Vad den nu kan leda till.