Tro inte jag har gett opp!

I natt har jag haft ett helvete. Häromdan fick jag en tand utdragen, bakre vänstra visdomstanden i underkäken. Det var smärtsamt och värken har inte velat släppa. Dessutom har jag en smärta i ryggen som jag brukar kunna somna ifrån men som jävlas när tandvärken håller mej vaken.

Åldern sätter sina spår, värre blir det år för år. Den här morgonen har jag alltså inte orkat skriva något till alla mina kära vänner och bloggläsare. Jag bläddrar därför fram en dikt av poeten Ove Klinthäll, han som alltid har formulerat något av det jag vill ha sagt:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå,

så länge jag ser på TV och hör radiå,

så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,

men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.

Och vem har sagt att jag inte har chanser

till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?

Till diabetes och propp och allt man kan finna opp

som kan besvära min gamla och utsletna kropp.

Men… snart så slipper jag nog både hörsel och syn

och blir av med den värk jag har i nacken,

och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn –

när jag äntligen ligger i backen.

Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut

och borta är dom problem som jag hade förut.

När inte benen kan gå, och när jag inte kan stå

och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Klinthäll skriver om en stackare som har ont i nacken, det rimmar på att ligga i backen. Men min smärta sitter i ryggen. Jag tänkte ändra till ryggen – som blivit en stygg en. Men man ändrar inte i andras litterära verk utan att fråga, och det hinner jag inte.

Nu ska jag åka till apoteket och köpa något smärtstillande. Om jag hittar något som funkar så ses vi kanske i morgon.