Nu
jagas alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. Sjuka friskförklaras
genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet.
Allt går ut på att skaffa
företagen billig arbetskraft. Alliansen driver oss tillbaka till 1800-talet,
har det sagts. Längre än så. Ända till 1300-talet, kan man hävda.
Då skulle träldomen avskaffas i
Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte lönsamt
att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och
höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av trälar. Den
behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.
Trälar
frigavs alltså. Det var på 1300-talet. Vill man jämföra med 1800-talet kan man
gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där
kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete
eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”. Annars är man ”lösdrifvare”.
Maktens språk var detsamma då som
nu även om orden kunde se annorlunda ut.
Arbetare kan man hunsa med, men
hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? Även här kan vi jämföra
med 1300-talet. Då kallades spelmän, sångare och aktörer för lekare. Strindberg
citerar i Svenska folket Västgötelagen: ”Varder lekare slagen, det skall alltid
ogildt vara”.
Eftersom
kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan effektivast
ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den
tillät kungar och hövdingar att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” –
men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså.
Tiden går och mycket förändras.
Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva
gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar