Nu tar jag semester

SEMESTER!

Sven Wernström (87 år) börjar känna mej krasslig och tar nu semester. Önskar en månad på Kuba och en solig en sandstrand vid Varadero.

Hur når man Comhem?

Snart kanske vi inte ses längre på det här utrymmet. Jag har fått ett brev från Comhem som meddelar att mitt avtal med Comhem har sagts upp. Det som ska upphöra är "Small 1 Mbit/s" och "Mobilt Bredband", som båda sägs upphöra den 18 november.

Vad "Small 1 Mbit/s" och "Mobilt Bredband" betyder begriper jag inte. Men jag vet att jag inte har sagt upp något sådant eller något över huvud taget. Vad är det då som har hänt? Två saker kan jag tänka mej: 1) Jag har undvikit att svara på något krav om förnyelse. Eller 2) Någon annan har sagt upp avtalen i mitt namn för att jävlas.

Jag får ofta meddelanden på engelska. En del påstår att jag vunnit några miljoner pund och vill veta vilket konto dom ska sättas in på. Andra menar att jag ska teckna eller förnya abonnemang av olika slag. Nu är jag dålig på engelska. Så allt som kommer på engelska slänger jag direkt i papperskorgen.

Brevet från Comhem har ingen adress och inget telefonnummer, så jag kan inte nå företaget och fråga vad som är på gång.

Brevet börjar så trevligt: "Hej Sven, är kommer din bekräftelse." Och så får man inte veta vem som är så familjär. Eller vem man kan fråga vad fan…

Om någon av er, kära vänner, har råket ut för något liknande, så är jag tacksam om ni hör av er och talar om vad ni gjort för att klara av det.  

Frukta inte recensenter – lär av dem!

Nu har jag skrivit en bok som är farlig för både människor och djur. Det är jag förmodligen ensam om.

Det handlar om min lilla roman Tusen år efteråt som kommit ut i år på Murbruk förlag. Senaste recensionen finns i gårdagens Flamman (6 september 2012) Den är skriven av någon som heter Ingemar Nilsson. Här är ett citat:

"Tusen år efteråt är definitivt en roman som aldrig borde ha getts ut (läser inte förlaget alla texter före utgivning?). Den är liksom naturen efter en kärnkraftskatastrof eller ett vapenkrig kontaminerad och farlig för människor och djur. I Wernströms roman består kontamineringen av banaliteter."

Eftersom jag är vänsterförfattare och skrivit böcker i 67 år är jag van vid nedgörande recensioner. Jag har en hel skrivbordslåda full av dom. Men de har sällan förekommit i vänsterpressen.

I Proletären 24 maj kunde man läsa om Tusen år efteråt:

"Boken eller snarare häftet omfattar inte ens hundra sidor, men mer behövs inte för att den kloke gubben Sven Wernström ska få sin poäng. Sida efter sida låter han historieläraren och huvudpersonen Bori förklara för sina nyfikna och vetgiriga elever hur kapitalisterna i sin jakt efter maximala vinster förstörde jordklotet."

Jag bäddrar igenom klippen ur sossepress, vänsterpress och borgerlig press och kan inte hitta en enda negativ recension. Författaren dvs jag är "fräsande i sitt ursinne" i boken som är "en medryckande granskning av vår galna tid" och "det närmaste historiematerialistisk fantasy man kan komma". Och enligt Göran Källqvists recension för Bibliotekstjänst är Tusen år efteråt en roman som "underhåller och förskräcker".

Så kan det gå. Jag tvekar inte att göra reklam för min senaste och kanske sista bok. (Från adlibris för 134 kronor fraktfritt.) Du kan alltså läsa den för att se hur olika recensenter med samma politiska värderingar kan uppfatta en bok som trots allt delar deras grundsyn.

Om du själv tänker börja skriva så lär dej det här: Frukta aldrig recensenter utan lär av dem. Om de flesta ogillar din bok så är den förmodligen dålig. Om du själv är nöjd med din bok så kommer de flesta recensenter att gilla den. Om någon av dem inte gör det så fråga inte vad det är för fel på boken utan vad det är för fel på recensenten.

De flesta negativa recensenter jag samlat i min skrivbordslåda har ett gemensamt fel: de är borgerliga och gör politisk, inte litterär bedömning. Frukta dem inte! Lita på dej själv! 

Lite snack om självmord

Ni som inte läser Folkbladet kanske kan få fram min krönika 1 september på nätet. Jag skriver där om självmord, aktuellt nu när det tycks vara den främsta dödsorsaken för unga människor.

Varje gång jag själv velat begå självmord har jag tänkt mej att hoppa från Västerbron. Vintern 1940 tänkte jag ofta på självmord. Det var krig, bilarna stod stilla, allt måste fraktas med cykel. Jobbet var hårt för 20 kronor i veckan. Jag stod ut fastän självmordet hade varit enkelt. 30 meters fallhöjd och en säker död.

Västerbron i Stockholm är populärast för såna som vill hoppa från hög höjd. Bortåt 90 procent av alla brohoppare väljer att avsluta sitt liv där.

Jag läste i DN att det nu ska sättas upp skyddsnät på Västerbron för att hindra folk från att hoppa därifrån.

För min del är det inte längre aktuellt. Ett lugnt liv och ett gott äktenskap har med tiden gjort självmordet mindre troligt. Nu leker jag bara med det när jag skriver.

I min roman Ett författarliv (Murbruk förlag) är jag hundra år och börjar tycka det är dags att lägga av. Just genom att hoppa från Västerbron. Jag tänker ta färdtjänst och vill övertala min sköterska Adela att följa med och hjälpa mej över räcket.

Hur det går ska jag inte avslöja här. Det får du se när du läser boken. Men en hel del tankar kring självmord kan du alltså hitta i min krönika i Folkbladet 1 september.

Och om du själv går omkring och funderar på att lägga av så tycker jag du ska ge upp den tanken. Ingenting är så jävligt som det kan se ut. Du är ju unik. Ingen kan ersätta dej. Så vänta några dar och ge livet en chans. Det är jag nuförtiden glad att jag själv gjorde då, för sjuttio år sedan.      

 

När får vi se Blå Häst i TV?

Man lär så länge man lever. Även om man levt i 87 år kan man lära sej något nytt varje dag. I dag har jag lärt mej att alexandrin är ett sexfotat versmått som användes flitigt av Bellman. Ordet fick jag av musikern och låtskrivaren Pentti Salmenranta som tycker att "dikter ska rimma och vara skrivna på gamla versmått som andas forna tiders ideal av öm och spröd skönhet blandad med kraftig storvulenhet" som han skrev i Folkbladet 22 oktober förra året. Och exemplifierade med denna som nu får bli DAGENS DIKT:

                                  

                                 Vår nya centerdam, hon gillar Maggie Thatcher

                                 De svaga i vårt land, får kämpa ödesmatcher

                                 Om man en järnfru har, som husgud och idol

                                 Då lär man även ha, ett hjärta utav stål

                                 På kraftigt ledarskap, hon sina teser grundar

                                 Och för historien, hon helt och hållet blundar

                                 Så därför vädjar vi, till dig O Annie Lööf

                                 Tänk med hufvudet, i stället för din rööf

                                  

 Kommateringen är lite egendomlig, den har han kanske med sej från Finland. Men hans texter är svenska och hur aktuella som helst. Han har gjort sånger om försäkringskassan och arbetslösheten, om fotboll och vardagliga ting som att köpa kläder och om rent personliga önskningar som att bada naken i en vik med Gudrun Schyman ("då skulle mina röster gå till V"). Pentti Salmenranta sjunger och spelar i Blå Häst, ett band som radio och TV snarast borde uppmärksamma.   

Ej tjäna på andra men tjäna varandra

LO ha fått en ny ordförande. Han heter Karl-Petter Thorwaldsson och säger i Svenska Dagbladet 1 september att han som SSU-ordförande i högsta grad var med om "omläggningen från full sysselsättning till inflationsbekämpning i början av 1900-talet".

Nu ska han bekämpa arbetslösheten. Den kan minskas med hundratusen personer med "ganska enkla åtgärder". Främst genom att "få igång debatten" med Svenskt Näringsliv och med den borgerliga regeringen.

Efter att ha läst en hel sida med sådant trams blir man bedrövad och förbannad. Det finns ett enkelt sätt att få bort arbetslösheten, ett sätt som sossarna glömt och Näringslivet aldrig skulle tillämpa, och det är genom keynesianism.

Den brittiska ekonomen John Maynard Keynes publicerade 1936 teorin att staten måste gå in och anställa folk när det privata näringslivet inte gör det.

Jobb finns hur många som helst.

I det privata näringslivet går verksamheten ut på att med så få anställda som möjligt göra så stor vinst som möjligt. Man avskedar och pressar de kvarvarande hänsynslöst. Det är ett system som gör de anställda sjuka och utarbetade.

Statliga företag skulle inte drivas för vinst utan för lycka och välfärd. Vi människor gillar att arbeta. Där någon känner sej pressad bör fler anställas. Fler lärare till mindre klasser. Fler skötare till sjukhus och åldringsvård. Fler förare till fler ambulanser, statliga förstås. Fler städare, fler piloter, fler tågvärdar, konduktör i varje buss och vagn. Kontorister på varje polisstation. Mer personal överallt.

Går inte, finns inga pengar, får man höra. Det finns visst pengar. Sverige har aldrig varit så rikt som nu. I Sverige ska väl inte de arbetslös svälta ihjäl? När inte de privata företagarna vill försörja dem får ju samhället göra det. Man får betalt för att inte arbeta.

Så vill ingen människa ha det. Det finns jobb åt oss alla. Inte jobb som privata snyltgäster kan tjäna på, men som kan tjäna oss alla. Keynes sa att staten bör ta över ansvaret när inte det privata näringslivet vill ordna jobb.

Vi kan säga: Ej tjäna på andra men tjäna varandra!  

Staten och kapitalet

Nu ryktas det att proggbandet Blå Tåget ska komma med en bok med sina minnen från kulturkampen på 1970-talet. Den ser vi fram emot och väljer här några strofer ur Staten och kapitalet som DAGENS DIKT:

Sida vid sida tillsammans hjälps dom åt

Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt

Men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar

Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer

Och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet

Kapitalet åt kapitalisterna,

Och åt understödstagarna - understödet

Sida vid sida tillsammans hjälps dom åt

Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt

Men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar

Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar

Det var i radions Gomorron världen i går, söndag, jag hörde att Blå Tåget skulle komma med en bok om sin tid som proggband. Förlaget nämndes inte. Titeln skulle tas från deras sista sång. Det kan alltså vara "För full hals" eller "Den ena handen vet vad den andra gör". Vi får väl se. Jag ser med spänning fram mot boken.

Så Bygger Vi Ett Samhälle Efter Korporativa Medlemmar  BMlå Tåget varPrinciper
Och Lär Oss Att Respektera Sånt Som Vi Inte Begriper
Åt Var Och En Hans Beskärda Del Av Det Växande Överflödet
Kapitalet Åt Kapitalisterna, Och Åt Understödstagarna - Understödet

Sida Vid Sida Tillsammans Hjälps Dom Åt
Staten Och Kapitalet, Dom Sitter I Samma Båt
Men Det Är Inte Dom Som Ror, Som Ror Så Att Svetten Lackar
Och Piskan Som Kittlar, Kittlar Inte Heller Deras Feta Nackar

Spela ut hela din berättarbegåvning!

I går fyllde jag i en stipendieansökan där man bland annat ska uppge hur många böcker man skrivit. Jag försökte räkna. Det går inte att säga exakt, men det blev kring hundra böcker.

Jag måste alltså ha haft hundra idéer. Såna finns av olika slag. Det finns enkla idéer till en berättelse med början, mitt och slut. Men man kan också tänka sej en idé till en ramhandling, inom vilken man har frihet att hitta på vad som helst.

Den bok jag nu läser bygger på en sådan idé. Boken heter Kaffe med Rån (Forum 2012) och är skriven av Catharina Ingelman-Sundberg.

Ett gäng pensionärer bor på ett servicehus där de får dålig mat och trist bemötande och ägaren kräver ständiga besparingar. Gamlingarna ser på teve att fångarna får bättre mat och trevligare rum i fängelset – och så beslutar de bli brottslingar för att förbättra sin tillvaro.

Hittills har jag bara läst halva boken. Gamlingarna har tagit in i lyxsviter på Grand hotell som de inte tänker betala. Och så har de stulit tavlor av Renoir och Monet från museet i grannhuset. Vem misstänker gamlingar med rullatorer för sånt?

Boken är rolig och kan rekommenderas. Jag har halva kvar. Det som intresserar mej är att Catharina Ingelman-Sundberg nu har frihet att hitta på vad som helst. Gamlingarna bör begå flera brott och kanske till slut få god mat och snygga rum i fängelset – eller också inte.

Jag är road men också förbannad. Varför fick inte jag den här idén, jag som är tillräckligt gammal för att kunna sätta mej in de här åldringarnas situation!

Idén bakom den här boken är vad varje författare bör önska sej. En vid ram, inom vilken du kan leka och fabulera och låta dina figurer vara hur tokiga och roliga som helst – medan du själv har hejdlöst kul medan du skriver!

Ett råd till dej som just ska börja på din första bok: Akta dej för enkla berättelser med Början mitt och slut. Lär till exempel av Kaffe med Rån hur en ramhandling kan se ut, som ger dej frihet att spela ut hela din berättarbegåvning! 

      

Om ensamkommande flyktingbarn

Migrationsverket har bekymmer med kommuner som inte vill ta emot ensamkommande barn som söker asyl i Sverige. De var förra året 2657. I år kan det komma fler.

Sverige är det land i Europa där flest barn och ungdomar söker asyl utan sällskap av vårdnadshavare, meddelar TT. Det väcker tankar.

Tänk dej en liten grabb i Somalia, ett gatubarn som inte gått i skola och bara känner till den del av världen han kan se runt omkring sej. Nu får han för sej att han ska ge sej iväg till Sverige, som ligger nånstans bortom horisonten, utanför hans synvidd.

Vad gör han? Han har inga pengar till bussen. Han börjar gå till fots ut i öknen och blir i bästa fall räddad av nån gubbe med kamel innan han hunnit dö av hunger och törst.

Tror du att den här killen finns bland de ensamkommande som dyker upp i Sverige? Nej, den som kommer hit måste ha haft helt andra förutsättningar. Han måste ha upplysta och välbärgade föräldrar som känner till Europas länder, har råd att köpa flygbiljett och betala nån människosmugglare och dessutom vet nånting om anhöriginvandring så att de själva kan komma efter.

De måste ha fått dessa upplysningar nånstans ifrån. I SAF:s (Näringslivets) grunddokument för systemförändringen i Sverige, Sture Eskilssons PM från 1971, står det att SAF bör "satsa på några större omsorgsfullt utvalda och genomtänkta kampanjer". I det sammanhanget nämns "invandrarna".

Tanken ligger nära till hands att det gällde att utöka invandringen för att splittra befolkningen, avsvenska Sverige och underlätta vår anslutning till EU. Då passade det att sprida rykten utomlands om att det gick lätt att komma in i drömlandet Sverige.

Invandringen tog fart. Journalister lärde sej att inte diskutera invandringen och stämpla som rasister alla som ville göra det. Makthavare som kastar ut hundratusentals människor i arbetslöshet började gå omkring med märket Rör inte min kompis och påstod sej lida med förtryckta kurder och bosnier.

Det kunde verka löjligt, men målet var nått. Näringslivet hade fått en stor arbetskraftsreserv och massor av arbetslösa att pressa lönerna med.

Sossarna och facket avväpnades. Hur det gick till återstår att utreda.