Om kvinnliga musiker och glömd musik

Det är män som skrivit om musik. Skrivit om manliga musiker. Och vad gjorde kvinnorna medan den musikhistorien skrevs?

"Jo, vi spelade, komponerade, födde barn, turnerade, bar instrument, startade projekt, spelade in skivor, gick till dagis, sökte pengar, slängde in tvätt, repeterade och kände i hela kroppen att vi var en del i hela skeendet."

Som sångsolister har kvinnor firats, men som instrumentalister har de glömts bort hur skickliga de än varit. I Svensk jazzhistoria från 1985 nämns 800 personer varav 31 kvinnor.

Kvinnor är mest kända som refrängsångerskor. Under 1930-talet blev det populärt med sångerska i dansorkestrar. Men utseendet var viktigare än den vokala förmågan.

Kvinnornas musikhistoria har många säregna öden. En fransyska var så duktig på trummor att hon kunde hålla sin bebis på vänstra armen och sköta vispar och pinnar med den högra.

Svenska jazzsångerskor har blivit kända: Alice Babs, Sonya Hedenbratt, Nannie Porres, Monica Zetterlund. Men svenska kvinnliga instrumentalister har vi sällan fått veta något om. Här finns de – och de framstående utländska också – i en märklig bok av en musiker med erfarenhet från ett snart 50-årigt musikliv.

Boken heter Inte riktigt lika viktigt? och handlar om kvinnliga musiker och glömd musik. Skriven av Marie Selander och utgiven på Gidunds förlag. Rekommenderas!