Så
är det då julafton. Man har varit i affärn och handlat en massa saker som man
inte ens viste fanns. För nu blir det julbord, och det ska bli trevligt att
träffa barn och barnbarn och deras barn som man sällan ser. Vår julefrid störs
inte av sprit, inte ens i glöggen, så vi slipper sånt som Ove Klinthäll skriver
om:
Och
far gick ut i skogen, en gran i smyg han högg,
så
gick han hem till stugan och drack sin varma glögg.
Ur
skåpet tog han ännu en flaska till förtäring,
så
han blev riktigt upprymd och klippte till sin käring.
Så
föll han ner på soffan och sov en himla tid
så
mor och hennes barn fick välsignad julefrid.
Mina
föräldrar var nykterister. Men farsan var glad och trevlig och skojade med barn
och vuxna på gården mellan barnrikehusen där vi bodde. Så portvakten blev
förvånad när farsan inte ville bli bjuden på en snaps. Han sa: – Fan, jag har
väl sett dej full många gånger!
Själv
hamnade jag i IOGT, i ungdomslogen Topelius, och fick spela revy i Toppes gäng.
Jag hade tur och tillbringade hela min ungdom omgiven av nyktert folk. Det var
först när jag började jobba som jag råkade ut för den vanliga övertalningen: –
Ä, en sup kan du väl ta!
Då
var jag beredd och kunde säga ifrån. Än i dag har jag inte fattat hur sprit och
glädje kan hänga ihop. Förgifta sej och bli glad? Nej, förgifta sej och
övervinna sin osäkerhet och våga se glad ut! Fast själv är jag osäker:
Supandet
är så ursvenskt, långt före vår tidräknings början. Så jag kanske är osvensk
och onormal? Inget att göra åt i så fall, för ändra mej och börja kröka kan jag
inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar