Nu är det ungarna som vet

Jag får mail som gläder mej, till exempel det här: Skicka en julhälsning till poeten Ove Klinthäll och tacka för alla slagkraftiga rader! Det gör jag gärna – och låter honom i dag skriva:

Snart är julens schlager slut.

Oh vad skönt, hur står man ut?

Jag blir taggig som en kotte

när jag hör på Bella notte.

Håret mitt blir grått och tunt

när "Oait krissmäss" släpas runt.

Och jag blir så lessen så

när jag måste höra på

"Ser du stjärnan i det blå".

De som förr skrev såna jullåtar och all annan schlager hade en svårighet: de var bundna till tre minuter. Dåtidens grammofonskiva, stenkakan, rymde bara tre minuter. På varje sida.

Povel Ramel löste det problemet i The Big Juleblues genom att helt enkelt säga åt Alice Babs att vända på skivan. Mina barnbarnsbarn har aldrig sett en skiva som går att vända på. Deras cd-skivor har bara en sida. Och på den sidan har låtskrivarna fått frihet att göra hur långa låtar som helst.

Vad kommer härnäst? Det lär finnas en liten grej – stor som min tumme ungefär – som rymmer en jädrans massa musik. Vad den heter vet jag inte. Jag har önskat mej en sån, kanske får jag den i morgon då det är julafton. Då ska fråga något barnbarn hur man använder den. Förr var det de äldre som hade kunskaper, nu är det ungarna. Konstig tid vi lever i!