Det skrattande liket

Nu diskuteras det vid vilken ålder man ska gå i pension. Som om det vore något stort problem. För mej är det självklart att man ska jobba så länge man vill och kan. Den som har hårt och ansträngande jobb måste få sluta tidigare än den som har lätt och roligt jobb.

Själv var jag författare när det blev dags. Någon ringde och frågade om jag ville ha en ATP på tolv tusen i månaden och på vilket konto det skulle sättas in. Jag sa ja och fortsatte att skriva på boken jag höll på med. Det är nu nästan ett halvt århundrade sedan. Numera skriver jag inga böcker och lever nästan uteslutande på pensionspengarna.

Att jag inte skriver böcker beror på att idéerna tagit slut. Det verkar som om man har ett visst antal idéer med sej från ungdomen, kanske beroende på vad man läst och vilka idéer man därigenom hunnit kläcka. Jag läste ju en massa ungdomsböcker som barn och skrev sedan själv länge för ungdom. När jag sen började skriva för vuxna tog idéerna snart slut och nu är jag där.

För en tid sedan skrev jag här på bloggen och gav råd till den som ville skriva deckare och bli miljonär. Själv var jag naturligtvis inne på tanken, men har inte kommit igång. Jag kom på ett bra offer som också skulle ge bokens titel: "Det skrattande liket". Varför liket skrattar ska jag inte avslöja här. Men sen skulle jag gå vidare. Hitta på mördare och motiv. En huvudperson som ska avslöja den skyldige. Och så lite sidointriger och en handling som skulle fylla de fyrahundra sidorna.

Men det blev stopp och nu står jag där. Som författare har man ingen given pensionsdag. Förmågan att arbeta finns tills den tar slut. Om man som jag har en jävla tur och tillhör den generation som har rätt till ATP kan man leva vidare utan att jobba. Hur det ska gå för mina yngre kolleger undrar jag mycket över.

Kanske kan någon av dem ta tag i "Det skrattande liket" och göra något av det. Jag tror inte att jag kan, men funderar på det gör jag.