Skolan fascinerar mej. Jag har bara
gått åtta år i den gamla folkskolan som ju var borgerlig och lögnaktig. Därför
fäster jag mej alltid vid olika synpunkter på skola i det jag läser. I en
deckare, Upplösningen av Silbersky och
Svedelid, har den gamle advokaten Rosenbaum läst utredningar och rapporter och
sett filmer från autentiska klassrum om hur undervisningen bedrivs:
"En
skola i upplösning i ett samgälle i gungning. Eleverna hade tagit över och
gjorde som dom ville och saknade vilja till undervisning, och dom talade till
varandra och uppträdde mot varandra på ett sätt som tillhör avgrunden. Lärarna
hade tappat greppet om sin plikt att lära dom unga vad dom måste lära sig. Men
det är en skam för ett samhälle när man inte längre känner den solidaritet med barnen
som dom har rätt att kräva. Barnen blir övergivna av samhället och kan inte få
en stark känsla för samhället när inte samhället har känsla för dom. Det är en
oundviklig lag att om inte barnen får omsorg, kärlek, respekt, kunskaper och
goda värderingar blir det kaos."
Det är nu länge sen jag slutade
göra författarbesök i skolor, men jag tycker mej känna igen beskrivningen. Det
finns också ett annat sätt att se på dagens skola, det som poeten Ove Klinthäll
gjort en vers om:
Jag vet vad jag gör, jag har valt åt min son
en ny, fin och välryktad skola!
Jag vet var kamraterna kommer ifrån,
allt utjämningspjunk kan vi spola.
Ungar som bor i nån hyreshuslänga
dom har vi lyckats att helt utestänga.
Detta är tanken vi starka kan gilla:
Skilj höghusbarnen från barn i en villa!
Två olika skolor. En där lärarna
tappat kontrollen och eleverna tar makten. Och en i ett segregerat samhälle där
de välbeställdas barn som har en framtid får sin skola – och där arbetarbarnen,
vars framtid är arbetslöshet, får en skola som struntar i dom.
Det är två infallsvinklar på den
diskussion som borde föras om hur barn behandlas i klassamhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar