En riktigt otäck historia

Låt mej berätta en otäck historia.

När Johannisborgs slott byggdes utanför Norrköping år 1613 murades ett barn in där levande. En mor sålde sitt barn för en stor summa pengar till att inmuras och förde själv sin dotter till murarna, gav henne godsaker, medan de murade kring henne. Flickan förstod inte sitt öde. När endast hålet återstod för den sista tegelstenen sa flickan: Jag kan se mamma än. Så tilltäpptes även detta hål.

Den hjärtlösa modern utvandrade till Amerika. Under resan uppstod en förskräcklig storm. Besättningen och passagerarna måste bikta sina synder, då stormen troddes vara att straff. Den hjärtlösa modern bekände då sitt brott och kastades i havet. Strax blev det lugnt och de kom lyckligt fram

Den här historien finns återgiven i Norrköpings historia, del 1–3, sid 76, så den är förmodligen sann. Och varför vill jag då återberätta den? Jo, för att visa att vi här i Norden varit vidskepliga och underutvecklade för inte alltför länge sedan. Fyrahundra år – på den tiden har det hänt något med oss. Numera skulle vi inte komma på tanken att visa en sådan grymhet.

Men den förekommer på andra håll. Än i dag. Kvinnor stenas. Barn beväpnas till soldater, får leta trampminor eller hålls som sköldar med risk att bli skjutna. I andra kulturer.

Vi ska ha respekt för andra kulturer. Jovisst. Men det kommer att gå lättare när de hinner ifatt oss.