Skriva en bok om stenådern?

Det tog mej tio år att skriva Trälarna, som nu snart kommer i pocket. Om jag skulle försöka skriva en historisk berättelse nu, fick det inte ta sån tid. Inte en massa pluggande. Bara fantiserande. En bok om stenåldern.

Nittiofem procent av den tid vi funnits här på jorden har vi levt på stenåldern. Hur var det? Vad sysslade vi med?

Något måste ha varit grundläggande. Vi måste skaffa mat, jaga eller plocka och samla. Hitta boplatser i närheten av färskvatten. Redan här har vi några kapitel som nästan skriver sej själva.

Om det inte finns någon privategendom behöver inte kvinnans könsliv regleras för ärvandets skull. Kanske pippar man med vem som helst när tycke för tillfället uppstår. Och föder barn, av vilka de flesta inte blir gamla. Barnen lekte väl med stenar och pinnar då som de gör nu.

Vad kan vi låta stenålderns människor göra? Sjunga, dansa, skratta, och framför allt: berätta! Ett utvecklat språk har de, annars är de inte människor. De sitter vid elden – den har de också, annars är de inte människor – och måste fylla ut tiden med berättelser. 

 De äldre roar de yngre med hur de lurade det farliga odjuret utför stupet eller satte stenyxan i huvudet på den främmande inkräktaren.

De vet att de själva kommer att få stenyxan i huvudet när de börjar sluddra eller inte längre orkar följa gruppen på nästa vandring.

Och efter döden då? Jag vill inte tro att våra förfäder som levde i närhet till naturen skulle forma sjuka religioner som dom vi har i dag.

Mina stenåldersmänniskor är snälla och trevliga, lever i ett överflöd och har ingenting att slåss om.

Men kanske har jag fel. Kanske den starkaste mannen samlar de skönaste kvinnorna kring sej och håller de andra männen från sej med stenyxan?

Kanske bygger han med sin fysiska styrka ett tidigt klassamhälle. Kanske är det så människans natur funkar. Då vill jag inte berätta om det.