Vår tids folkmusik är jazzen

När jag för ett tag sedan skrev att varje land borde framträda i Melodifestivalen med något typiskt för sin egen musik, tyckte Nicklas Lundström att jag hade fel. Han skrev: "Håller inte med. Musik om något har alltid varit sant internationellt, tänk allt från klassiskt till jazz, pop och punk…"

Han har naturligtvis alldeles rätt. Och han får medhåll från bästa möjliga håll, märker jag när jag läser boken JAZZ av Ulf Linde, en av svensk jazzmusiks stora personligheter.

Ulf Linde vill tala om vad jazz är. Han polemiserar mot dem som anser att svensk folkmusik är Hjort-Anders spelmanstradition. Men den är ju bunden till en miljö med jord, skog och vattendrag, skriver han. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.

Vår tids folkmusik är jazzen.

Och vad är då jazz? Ulf Linde förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, de skriver inga manifest, de bara spelar.

Ulf Linde tycker att jazzen häri liknar annan stor musik. Mozart och Bach hade en ursprunglig enkelhet i sitt musikskapande som låter oss ana att de var storartade rytmiska begåvningar.

Jag och hustru Inga hörde Ulf Linde spela vibrafon på Björknäspaviljongen 1947. För oss som beundrade hans vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med musiken. Själv sa han bara att det inte var kul längre. Han ogillade "den drogkultur som efter amerikanskt mönster grasserade bland svenska jazzmusiker".

För oss unga amatörer som trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions var deras supande lite irriterande. Men det fanns även helnyktra jazzstjärnor. I den IOGT-loge där jag tillbringade min ungdom fanns flera musiker, däribland Reinhold Svensson, en av landets främsta jazzpianister. Så nog fanns det ordentligt folk i musiklivet.

För mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro. Synd att han lämnade jazzen för att gå bort sig i konstkritik.