Sedan en tid går jag
och funderar på att skriva deckare och bli miljonär.
Deckaren är en berättelse som börjar – inte slutar – med
döden. Även om det visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ges det ett
slags trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.
Det finns några enkla
regler. Läsaren
måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Brottslingen måste
hittas genom logiska slutsatser. Detektiven får inte själv vara brottslingen
Några deckarförfattare har använt genren
för att belysa sociala problem. Författarparet Sjöwall/Wahlöö använde till
exempel sina "tio romaner om ett brott" för att skildra hur det
svenska samhället förändrades under tio år, när polisen förstatligades och fler
människor hamnade i utanförskap.
Jag hittar en antologi som heter Döden i medierna (Carlssons). Där kanske
man kan lära sej något. Bokens redaktör Anja Hirdman berättar om Morden i Midsomer. Serien har i England
en publik på upp till tio miljoner per avsnitt och i Sverige ligger den i
tittartoppen för deckarserier. Om obduktioner skriver Sofia Bull i sitt avsnitt
Döden som bevis. Blodiga sår,
ruttnande kroppsdelar, pölar av kroppsvätskor och högar av inälvor blir avtryck
som kan spåra den människa som en gång levde.
I andra avsnitt skriver andra
medverkande om döden ur andra synpunkter. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden
på foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda
kropp – Jesus – i Bibeln, i annan litteratur och på film, och varför han
korsfästes i stället för att stenas.
Här möter vi döden som Våld, tröst, fascination (bokens
undertitel). Det är mycket underhållande och tänkvärt.
Men
också skämmande. Det är inte döden som är skrämmande utan konkurrensen med alla
som skrivit om den. Deckargenren har dragit till sej så många goda författare
och gett upphov till så skarpa karaktärer – Sherlock Holmes, Martin Beck,
Hercule Poirot, Tom Barnaby – att man måste vara mycket djärv om man ska våga
sej in bland dem. Vi får se…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar