Sjung Joe Hill, inte Astrid Lindgren!

Ju äldre man blir desto lättare minns man tider långt tillbaka.1932 började jag i en skola på Söder i Stockholm bland tusen arbetarbarn. Sossarna hade just kommit till makten. Det fick vi inte veta något om, men på morgnarna sjöng vi psalmer. Guds rena lamm oskyldigt på korset för oss slaktad. Nu sjunger man Astrid Lindgren Jag gör så att blommorna blommar som om det var Guds röst.

   

De kunskaper en arbetare behövde fick man av kamrater i jobbet. Som lärling på ett tryckeri måste jag gå med i facket om jag ville vara sams med arbetskamraterna. Samtidigt blev jag kollektivansluten till sossepartiet.

Varför tog vi inte över skolan när vi tog över regeringsmakten? Jag försöker tänka mig min lilla skolfröken säga att man måste gå med i facket när man börjar arbeta. Det var ju en kunskap vi behövde för att kunna slåss mot kapitalet och bygga välfärden.

Låter det orimligt? Att skolan ska lära ut något som eleverna behöver? Ja, det var ormligt då och det är orimligt nu. Hur många lärare säger att vårt viktigaste vapen i klasskampen är strejken?

I stället för psalmpekoral kunde vi ha sjungit Joe Hill på morgonsamlingen. I min barndom hade väl inte Jacob Branting och Ture Nerman hunnit tolka Joe Hill till svenska. Men hans sånger är lika användbara i dag. Tänk er trettio späda röster sjunga på morgonsamlingen: "Folk dör av hunger alla dagar, små barn har tomma svullna magar, då är det rätt att bryta lagar, det är allt vi vet…"

Arbetarrörelsen byggde den unika svenska välfärden. Men i skolan har den aldrig existerat. Lärarna har svikit. Därför är flera generationer oförberedda på att försvara den välfärd som nu håller på att rustas ner.