Vem kan man lita på?

Dagens dikt får bli en text som jag skrivit för länge sedan och nu hittar bland mina papper. Den har ingen melodi, men det kan den kanske få. Jag kallar den SAMHÄLLSBYGGARBLUES:

Man rev den kåk där farsan bodde

och man byggde sej en bank

Den blev hög och den blev kopparblank och trist

Det var inte vad han trodde

när han jobbarlös och pank

satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden

när man ännu kunde tro

att det fanns nån heder kvar i våra led

Så när farsan dog på Hemmet

där till slutet han fick bo

var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att

dom som valdes för hans sak

skulle sälja sej så lätt till industrin

käka middagar med pamparna

på näringslivets tak

och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade

och man byggde sej en bank

Det var inte där som farsan skulle bo

Inte heller barn och barnbarn

fast han trodde så en gång

på den tiden när man ännu kunde tro

Den här texten är från 1960-talet eller möjligen från början av 1970-talet. Den visar att vi misstrodde socialdemokratin redan för ett halvt århundrade sedan. Vi, alltså vänsterns kulturarbetare. Nu lyssnar vi på Stefan Löfven i Almedalen och möter samma brist på klarspråk, samma röstfiske, samma flirt med medelklassens tänkbara väljare. Vem i hela världen kan man lita på? Jonas Sjöstedt? Han snackade bäst av partiledarna i Almedalen. Ska han hålla fast vid sina krav även om det hindrar honom från att komma med i regeringen efter nästa val?