Vi efterlyser hederliga politiker

Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den svenska välfärden skapas. Jag var sju år när sossarna kom till makten 1932. Då hade arbetarrörelsen redan lyckats driva fram rösträtten, åttatimmarsdagen, vi hade avskaffat dödsstraffet, vi hade fått obligatorisk folkskola och sjukkassor. Sen kämpade vi till oss a-kassa, folkpensioner, lagstadgad semester, fria skolmåltider, barnbidrag, ATP, anställningsskydd och medbestämmandelag.

Allt detta hade arbetarrörelsen drivit igenom under hårt motstånd från den höger som nu är moderaterna. Under valrörelsen 1948 sammanfattade Ernst Wigforss sossarnas ambitioner i tre enkla punkter: 1) Full sysselsättning, 2) Rättvis fördelning, 3) Demokrati i arbetslivet.

Som finansminister hade Wigforss lyckats pressa ner arbetslösheten till 3 procent. Den skulle bli ännu lägre. På 1950-talet var arbetslösheten 1 procent. Sen protesterade facken kraftfullt när arbetslösheten började stiga till 2 procent.

Arbetslöshet är något helt onödigt. Den är kapitalisternas metod att försvaga löntagarna. Våra politiker skulle kunna gå emot, men vad gör de egentligen? Deras bänkrader är tomma när teves kameror sveper över salen i Riksdagshuset.

I de folkvaldas folktomma sal

läser folkvalda upp tomma tal

utan tanke på mej

utan tanke på dej

blott med tankarna på nästa val.

Politiker vill vinna nästa val. Är det för att försvara välfärden eller för att försvara sina egna löner och förmåner? Välfärden skapades av hederliga politiker i arbetarrörelsen. Om det fortfarande finns några sådana må de träda fram och försvara det som nu håller på att gå förlorat!