måndag 15 juli 2013

Vid livets slut är bekymrena små



I min släkt har ingen blivit hundra år. Jag är 88 och bör ha mindre än tolv år kvar. Snart är det slut på gräl med en älskad hustru, slut på skrivande, sång och gitarrspel. Men också på trötthet och ryggont. Jag möter poeten Ove Klinthäll som säger: ­– Tjena, hur ståre till? – Skulle bli långradigt att berätta, säger jag. Bättre att du gör det. Sjung en sång om hur jag mår. Då gör han det:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå
så länge jag ser på TV och hör radiå,
så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,
men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.

Och vem har sagt att jag inte har chanser
till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?
Till diabetes och propp och allt man kan finna opp
som kan besvära min gamla men usletna kropp.

Bra! säger jag. Vi är de enda djur som kan beskriva vårt tillstånd. Vi kan tillåmed föreställa oss vår egen död. Den är det enda jag vet om min framtid. Ge mej ett par verser till att sjunga om den:

Men snart så slipper jag nog både hörsel och syn
och blir av med den värk jag har i nacken,
och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn –
när jag äntligen ligger i backen.

Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut,
och borta är dom problem som jag hade förut.
När benen inte kan gå, och när jag inte kan stå,
och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Han lämnar tillbaka gitarren som jag hänger upp på väggen. Dags för Ove att gå hem till sin Ingegerd. Dags för mej att sova.

Problem med sömnen har jag aldrig haft. Jag somnar snabbt och vaknar utsövd varje morgon. Att en morgon sova vidare utan att vakna verkar helt okay. Då är nog, som versen säger, bekymrena små.   



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar