En gång läste jag borgerlig lyrik

För sådär trettio år sedan fick jag i uppdrag att prata om en bok fem minuter i radio. Jag valde då en 750 sidor tjock diktsamling som hette Svensk dikt – från trollformler till Las Norén för att få en inblick av vad lyrik kunde vara – och få betalt för det dessutom.

Det blev en förskräcklig upplevelse.

Hur i all världen hade läsarna orkat hänga med i de orgier av borgerlig bildning som utövats av Georg Stiernhielm, Hedvig Charlotta Nordenflykt, Viktor Rydberg, Oscar Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf för att bara nämna några?

Det var föralldel påfallande att de äldre överklassförfattarna hade viss kontakt med det arbetande folket: de hade pigor och hantverkare i omgivningarna, de kunde beskriva arbetande människor och hade namn på redskap och metoder.

Allt det där tunnas ut och upphör helt vid Bo Bergman. Och där kontakten med arbetet upphör, där upphör också kontakten med andra människor.

Erik Lindegren uppfattade jag bara som kejsarens nya kläder.

Resultatet av de 750 sidorna blev att det egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som angick mej var jag redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar och kamrater.

Det var Bellman förstås. Det ar Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den grevliga änkan, det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa uppriktighet. Det var Dan Andersson som visade att även de fattiga har ett själsliv. Det var Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.

Jag behövde inte sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan i det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mej.

Det sa jag och lät trycka i tidskriften Svenska i skolan. Reaktionerna blev skiftande men strängt klassbundna. Mina vänner i medelklassen tyckte att jag borde skämmas. Mina vänner i arbetarklassen tyckte att jag hade rätt.