lördag 17 augusti 2013

Ett liv i ständig förolämpning



Låt mej berätta hur det kom sej att jag blev författare på heltid. Det berodde inte på att jag var särskilt duktig på att skriva.
Jag var typograf på Aftonbladet. År 1964 blev jag utnämnd till förman efter att ha jobbat där i närmare två decennier. Dittills hade jag levt under ständig bevakning. Min arbetstid hade kontrollerats minut för minut. Om jag kommit fem minuter för sent hade den gamle basen stått där med klockan i hand och sagt: – Här brukar vi passa tiden, Wernström.
Han sa "vi" också, den jäveln!

Nu blev allt förändrat. Som förman satt jag i ren skjorta i en glasbur och skulle basa över mina forna arbetskamrater. Nu behövde jag inte bry mej om klockan. Jag kunde säga till min förmanskompis:
– Du, jag sticker ut på stan ett tag.
– Gör det du, sa han, det här fixar jag.
Sån frihet hade jag aldrig förr haft. Andra saker började hända. Avlöningskassörskan la bort titlarna med mej, hon som förr slängt till mej lönekuvertet med förakt.
Det hela var motbjudande. I tre månader stod jag ut. Sen sa jag upp mej och beslöt att försöka leva på att skriva.

Men tre månader med privilegier räckte för att jag skulle få perspektiv på de många år jag varit mervärdeproducerande arbetare.
Borgarna är bättre marxister än arbetarrörelsens folk. De vet att ägande är makt. De vet att det är arbetarna som skapar profiterna. Därför övervakas arbetarna så att inte en enda minuts mervärdeskapande arbete ska gå förlorat.
Samtidigt gäller det att dölja för arbetarna deras nyckelroll och omistliga värde. De ska fås att känna sej som en skit som ska vara glad över att över huvud taget "få" arbeta.

Ett liv i ständig förolämpning har Folke Fridell kallat lönearbetet. Det har jag nu sluppit sen 1964. Men det borde alla få slippa utan att behöva byta yrke.   

    



1 kommentar:

  1. Swen
    Jag jobbade också på AB. Inte var vi övervakade minut för minut.
    Vi hade tidiga hemgångar, bilersättning och lång rast efter första upplagan. Du kunde lätt ta ledigt och skriva på någon av dina aktuella böcker - Anita, Ulla går till filmen eller Flygkamraterna och hoppikoptern.
    Du kunde lätt förlänga höstsemestern på Ibiza. 1954 var jag med och har många bilder.. Under de här åren hörde jag dej aldrig tala om socialism, aldrig delta i det fackliga arbetet, aldrig demonstrera första maj. 1953 stack vi med Gun och Eila till Sigtuna i stället.
    Du blev inte bara utsedd till faktor. Du var en av dem som sökte jobbet och testades på AliRati. Jag tror inte att du talade om klasskamp vid de testerna.
    Att du inte vill kännas vid ditt liv före det socialistiska uppvaknandet kan jag förstå. Men varför ljuga så om hur det var???
    Ingvar

    SvaraRadera