När man är gammal som
jag och blivit ensam sitter man varenda kväll och glor på teve. Och helst ser
man deckare. I de flesta deckare är den typiske detektiven en socialt marginaliserad
man som sällan klarar av intima relationer (t ex Wallander, Beck, Morse, Frost,
Holmes). Jag saknar Morden i Midsomer.
Där möter man en lantlig idyll. Och kommissarie Barnaby är en uppskattad make
och kärleksfull fader med ett lyckligt familjeliv.
Deckaren är en berättelse som börjar – inte slutar – med döden. Även om det
visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ger deckaren ett slags
trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.
Om du vill veta
varför vi gillar berättelser om sånt kan du läsa Döden i medierna av Anja Hirdman (Carlssons). Boken innehåller
uppsatser av andra som skrivit i ämnet. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden på
foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda kropp
– Jesus – i Bibeln, i annan litteratur och på film, och varför han korsfästes
i stället för att stenas.
Här
möter vi döden som Våld, tröst,
fascination (bokens undertitel) och det är underhållande och tänkvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar