I mina
gömmor hittar jag en trave manuskript betecknade "Stiga vi mot
ljuset". Det är från 1979, då 350 personer spelade upp Norrköpings
historia i ett teaterspel som blev den största publiksuccé staden någonsin
upplevt. De som tittar på teves Östnytt är bekanta med Jonas Björnstierna som
då spelade hamnarbetare och sjöng:
I hamnens tomma tunnor finns det alltid kvar en skvätt
Där kan man alltid hitta några droppar
Och
spriten är det sista när man inte har det lätt
Då krävs det några supar så man stoppar
Där tjänar man en krona när det kommer
in en båt
och lite käk och sovplats
kan man alltid komma åt
Där finns det gott om krogar om man
fryser och är våt
Och sen – som sagt – så tar man några
droppar
Så
småningom sa grabbarna: Nu fick det vara nog!
Nu kände dom att något måste göras
När
andra tog förtjänsten utav hela deras knog
Då kände dom att striden måste föras
Då tänkte dom på fackförening och la
upp en plan
Dom var väl lite skraja – ingen var ju
särskilt van
År artonhundranitti kom till slut den
stora dan
Då visste dom att något måste göras
Men arbetsgivarn satte sej emot på alla sätt
för
att han skulle slippa att betala
Från
andra orter tog han folk, men det blev inte lätt
för
dom for hem igen och var lojala
Så småningom fick företagen dämpa ner
sin ton
och jobbet det blev arbetarnas egen
kooperation
Då fanns det inga basar kvar som tog
nån provision
Och arbetsköparn lärde sej betala!
Regissören bakom
denna publiksuccé var Göran Sarring. Jag kan inte
tänka mej någon
annan som skulle kunna samordna ett tiotal proffs
och över
trehundra amatörer till ett arbetarspel av den kvaliteten. Ja,
jag ville bara
påminna om detta – och undra vart vår arbetarkultur har
tagit vägen. Vad
händer i dag?
Rekommenderar bandet Spiket i kistan från Malmö, som nyligen släppte ”Många bäckar små” på det egna bolaget Maräng Records.
SvaraRaderaRecension (Rootsy):
"Malmöduon Isabell Dahlberg och Mats Källblad, alias Spiken i kistan, ger utsnitt och ögonblicksbilder från tillvarons utkanter. Det är skarpskurna och konkreta bilder, som fokuserar på öden mer än idéer. Idéerna växer fram ur ödena, de utgör inga beskäftiga postulat för den lyriska iakttagelsen.
Vi möter dansbandssångerskan som försöker göra sig fri, pojken med rockstjärnedrömmar som fastnade på cementfabriken, sjuksköterskan som drömmer sig bort från nattpasset och två bröder på en begravning bland andra. Varje text rymmer ett klassmässigt ställningstagande, men detta skrivs inte lyssnaren på näsan, utan tar långsamt form genom det gestaltade livet.
Framförandena är nertonade med mycket luft i ljudbilden. Någon gång bryter ett dragspel eller en fiol in i det akustiska gitarrkompet, och även Mats Källblads slide förstärker den instrumentala konturen i några av albumets bästa spår.
Så blir den politiska sången meningsfull. /Magnus Eriksson”
De finns på http://marangrecords.blogspot.se