onsdag 2 oktober 2013

Lär dej snacka inför publik!



De flesta av oss har väl svårt att tala inför publik. Det händer faktiskt att även ståuppkomiker har samma svaghet. Vi kan lära lite av vad de berättar i boken JAG BOMBADE, scener ut ett ståuppliv (Ekerlids förlag).

Att bomba betyder att misslyckas. Man har trettio sekunder på sig att fånga publiken. Sen går det bra. Eller också bombar man.
Början är viktig. Sämst är: Mår ni bra? Adde Malmberg har försökt med: Finns det nån här som inte är homosexuell?
David Batra hade en gång döden till kuliss. Det var på ett företagsgig. (Framträdande kallas på innespråket för gig.) Chefen var dödssjuk och envisades med att vara med på scenen och sitta bakom Batra. Den döende vd:n hade roligt. Alla som gjort företagsgig vet att om chefen skrattar så skrattar alla. Batra var glad åt att vd:n inte dog på scenen.

Ett problem för ståuppkomiker är att publiken ofta är så full att den är svår att hantera. Kringlan Svensson blev engagerad av några servitriser att framträda på en fest för restaurangfolk. Tyvärr skulle det nog bli en del fylla. Hon förberedde sig med råa sexskämt och fick dessutom idén att lotta ut två glas urin.
Så kom en publik som var alldeles nykter. Ungdomar, gamlingar och barn. Efter hennes snuskiga öppningsskämt var det knäpptyst. Och vad göra med två glas avslaget öl som skulle föreställa urin?

Särskilt julbordsgig är vidriga, säger Magnus Betnér. Folk äter inte julbord för att lyssna på stand up. De äter julbord för att supa skallen i bitar och knulla med någon på jobbet som de inte borde knulla med.
 Störst av alla ståuppare tycks Peter Wahlbeck vara. Han lärde Özz Nûjen improvisera den hårda vägen genom att dra alla hans skämt i presentationen så att Özz blev tvungen att hitta på nya skämt på direkten där han stod.

Som författare har man ibland uppgiften att stå inför publik och snacka om sina böcker. Dom är man ju specialist på, så material saknas inte. Och inte behöver man vara rolig heller, som väl är. Det jag lär av ståupparna är att man bara har trettio sekunder på sej att fånga publiken. Sen är det kört. Sen bombar man. Det har jag faktiskt inte gjort vad jag kan minnas – än så länge.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar