Gubben och grabben har nåt gemensamt

I går kväll satt man och glodde på Melodifestivalen igen. Man vet att det är tråkigt men kan ändå inte låta bli. Som musiker hoppas man ju att det ska komma nån melodi, det heter ju faktiskt Melodifestival. Men nej!

Man får vara glad att vi har ett kulturarv med melodier som är hur gamla som helst och lever vidare för att de låter något. När man sätter ihop ett allsångsblad känns det naturligt att ta med Kostervalsen (1913), Flicka från Backafall (1920), Drömmen om Elin (1922), Trollebo-schottis (1924), Svinnsta skär (1928), Tangokavaljeren (1932) och Brännö brygga (1941).

I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt populära kulturarv vid liv i ren spelglädje. Men jag möter allt oftare kamrater som säger att de inte tänker lyssna på Melodifestivalen.

Ett barnbarn ringde och sa att han skulle skippa TV-underhållningen och gå på fotboll i stället. Han ringde för att han ville bli påmind om Ove Klinthälls fotbollslimerick som han tänkte skoja med på läktaren. Vi tragglade den tills han kunde den utantill:

Fotboll är stora affärer

Betalar gör vi proletärer

och skränar som fan

Men nere på plan

där springer tjutvå miljonärer.

Det kan tyckas vara ett häftigt kliv från melodifestival till fotboll. Men båda förekom på samma kväll, och man kunde välja. I båda fallen var det ju bara att sitta och titta på.

Gubben sitter helst hemma i värmen och tittar på TV. Grabben sitter i kvällskylan utomhus och tittar på fotboll.

Vad är det som förenar dem? Jo, båda underhålls av tävlingar, där några är förlorare och andra är vinnare. Gubben och grabben tävlar inte själva, de låter andra tävla åt sej och njuter av spänningen.

Jag har alltså hittat något som förenar Gubben och Grabben. Det var inte dåligt. Vi lever i olika världar, åldringen och ynglingen, men i grunden är vi av samma sort. Den upptäckten känns på nåt sätt behaglig.