Jag har ett yrke som jag tror jag är duktig på. Det yrket
finns inte längre. Jag var maskinsättare på Aftonbladet fram till 1964.
Jag satt vid en sättmaskin som
gjöt blyrader. Genom mina händer flöt texter från alla sorters skribenter, våra
största författare och journalister, Karl Vennberg, Axel Liffner, Allan
Fagerström, liksom våra slarvigaste sportskribenter.
Det var vi maskinsättare som
vårdade språket. Sen tog journalisterna över – och datorerna. Mitt yrke
försvann och därmed vår ambition och vårt kunnande.
Vi ser det varje dag. Man säger
åt datorn att det ska vara en konsonant efter bindestrecket vid avstavning. Och
bil-drulle blir bild-rulle.
I SvD läser jag att det i Europa
finns 14 miljoner unga som "vare sig" jobbar eller pluggar. Som
maskinsättare skulle jag ha ändrat till "varken" eller "inte
vare sig" eftersom varken har en
inbyggd negation vilket vare sig inte
har.
Eftersom jag var en ambitiös
sättare pluggade jag Hermods tjocka gymnasiekurs i svenska. Det fick jag nytta
av i umgänget med korrekturläsarna som var akademiker och trodde sig vara
duktigare än sättarna.
En gångskrev en sportjournalist:
"hans insatser skall alltid minnas av svenskt idrottsfolk". Jag
ändrade minnas till ihågkommas. Korrekturläsaren ändrade tillbaka till minnas.
Då kunde jag säga till honom:
– Ett verb som i aktiv form
slutar på s kan inte användas passivt.
Jag kunde också ha sagt att ett
sånt verb kallas deponens, men
eftersom jag bara läst studiebrev visste jag inte om det skulle uttalas
depo´nens eller depone´ns.
Det grämer mej än i dag, ett
halvt århundrade efteråt. Liksom det smärtar mej att det yrke inte längre finns
som jag är så duktig på.
Språket förändras, liksom ideologierna och yrkesrollerna. Till det bättre och till det sämre. Att slippa bli blyförgiftad är bra. Att tidningarna numera är fyllda av Ankor, Grodor och Stilblommor är mindre bra. Det har liten betydelse hur viktig texten är om man inte kan stava rätt och uttrycka sig klart. Samtidigt har synen på språket som maktinstrument förändrats till det bättre. En myndighet får inte längre uttrycka sig över huvudet på medborgaren. Beslut och skrivelser ska vara enkelt formulerade och begripliga för var och en. Ibland kan också den strävan gå för långt. Själv kämpade jag länge med mej, dej, sej och säj. Oftast är det de formerna jag får korrekturläsa i mina egna texter. Emellanåt går det inte att uttrycka sig i vardagssvenska, har jag märkt. För de skrivna orden är inte bara ord. De är också konst, som skapar en gräns mellan det Talna språket och det Skrevade ordet.
SvaraRaderaAnnars ä dä oätt oulit att skriva på öschöttska ä dä.
Tomas