måndag 3 mars 2014

Dags att slå bakut. Men hur?


I Proletären 20 februari 2014 hittar jag ett stycke som jag gärna vill ge vidare spridning. Det är tidningens ledare som inleds så här:

"Minns ni Anna Hedborg? Om inte kan vi berätta att hon var socialförsäkringsminister (S) mellan 1994–1996 och före det sossarnas representant i den närmast hemliga pensionsarbetsgrupp som under folkpartistisk ledning tog fram förslaget till nytt pensionssystem.
En bit in på 2000-talet, då konsekvenserna av detta system blivit tydliga, gjorde SVT ett program om hemlighetsmakeriet kring pensionsreformen. Till Anna Hedborg ställdes frågan om varför sossarna inte förde ut reformen till debatt i samhället, som under ATP-striden på 1950-talet. Anna Hedborg satte upp en förvånad min och svarade: Men det gick ju inte. För då skulle vi aldrig fått igenom den.
Så är det. Hade pensionsuppgörelsens partier (S, M, FP, C, KD) spelat med öppna kort hade de mötts av ett sådant ramaskri i opinionen, att uppgörelsen förmodligen hade havererat. Då var det bättre att mörka och i försåt lura på svenska folket drastiskt sänkta pensioner."

Alltså: Om politikerna för ut en fråga till folket att diskutera så finns det risk att de inte får som de vill. Så såg sossepolitiken ut då – hur ser den ut i dag?
I dag är det så att många äldre inte klarar att leva på en allt magrare pension. Ett samhälle som behandlar sina äldre på detta sätt är inte humant. Det är hög tid att slå bakut, säger Proletären. Javisst, men hur då?     



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar