Av Magnus
Hedman blir jag påmind om att jag visst har skrivit dikter utan rytm och rim,
fast jag tycker illa om såna. Han skickar mej den här, som jag tycks ha skrivit
1971:
Det moraliska fördärvet
har nu gått så långt
även här – bland oss – i Sverige
att om Sven Lindahl i TV skulle meddela nyheten
att en amerikansk soldat
under tortyren kört upp en glödgad bajonett
i fittan på en vietnamesisk flicka
så skulle svenska folket
bli mer förtörnat på Sven Lindahl
för att han sagt fitta
än på den amerikanska soldaten
som körde upp en glödgad bajonett
i en vietnamesisk flickas
kropp.
Jag läser den
och minns att jag skrev den och publicerade den i en diktsamling som hette
Upproret har börjat. Men jag blir förvånad. Innehållet är det inget fel på. Men
det kunde ju lika väl ha skrivits på prosa. Jag delade upp texten i olika långa
rader så att det blev en dikt. Med mitt dåliga minne har jag svårt att tänka
tillbaka ett halvt århundrade. Kanske ville jag bli lyriker då. Jag minns inte.
I varje fall blev jag inte det. Nu säger jag det jag vill säga så enkelt och
rakt som möjligt, utan at krångla till det med några slags poetiska ambitioner.
Gör det ni "lyriker" också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar