Vissa sångtexter gör mej inte glad!

Nu har jag varit ute och sjungit och spelat och fått applåder. Jag är tydligen ingen dålig artist. Men kroppsligen så skröplig att ja knappt orkar ta mej hem. Poeten Ove Klinthäll tolkar mitt tillstånd på vers:

Nu har jag gjort mitt, nu får andra ta vid,

för min levnads väg går i nedan,

och nu väntar jag spänt på min hädanfärd

för att se vad som händer mej sedan.

Så länge jag är livet får jag hjälp av duktiga tjejer. Hemhjälp kallas det visst. Som städar, damsuger och diskar så att jag blir förvånad över hur fint jag har det. Även om dem har Ove Klinthäll diktat:

Den som gör en prestation som inte är till nytta,

som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,

beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,

får guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.

Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården

med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,

får den medaljer och beröm? Nej, slitna axlar får den,

och usel lön, förstås, och dålig förtida pension.

På den tillställning där jag var med och sjöng fanns ett häfte för sk allsång. Där fanns en låt som gick ut på att fattig och rik gör detsamma, vi behöver alla varandra. Jag vet inte hur många lögnaktiga sångtexter som skrivits, men den här hör till de värsta.

Den enkla sanningen är ju att de fattiga inte alls behöver de rika, medan de rika är i största behov av de fattiga. Ett företag skulle aldrig kunna existera utan sina arbetare. Men om ägaren försvann skulle det inte märkas.

Allsångstexter ska man inte fundera över och analysera. Sjung och var glad bara! Jag kan inte låta bli att kolla varje ord och varje mening. Men jag måste hålla tyst med det för att inte störa stämningen. Sjung och var glad bara!

Sjunga kan jag – men vissa texter gör mej inte glad.