onsdag 16 april 2014

På den tiden då man ännu kunde tro


Om man skriver är det kul att dela erfarenheter med de stora skribenterna. Jag läser Vilhelm Moberg Berättelser ur min levnad (Bonniers 1968). Han skriver: "När jag många år efter mina böckers tillkomst återigen läser igenom dem, tycks mig innehållet sällsamt främmande: Har jag verkligen en gång skrivit detta?"
Den erfarenheten delar jag. Och vi har båda skrivit enfaldiga berättelser i början. Moberg blev prisbelönt för Svens hund, om en drinkare som säljer sin sons hund för att få pengar till brännvin. Det trogna djuret rymmer och kommer tillbaka till pojken. Häröver blir fadern så djupt gripen, att han aldrig mer går till krogen.
Det finns erfarenheter om alla skriftställare delar. Men också skillnader. Moberg fick lägga energi på att rädda sitt förstånd från religiös påverkan uppvuxen i lantlig miljö som han var. Det behövde jag aldrig göra. På Söder i Stockholm fanns ingen religion. Utom hos Frälsis, men där var det bara musiken som gällde.
För stockholmsgrabben som var min far var ateismen något självklart. Min mor kom från Småland. Hon brukade berätta att hon som barn såg fotspåren i snön från lärarinnans bostad till prästgården när prästfrun var bortrest – varav hon tidigt kom att uppfatta religion som vidskepelse och hyckleri.
Jag är tacksam för mina föräldrars sant proletära likgiltighet för religion och vidskepelse. Och för den överslätande humor morsan visade när hon förhörde mej på läxans psalmverser.
Det var sånt överheten villa pracka på arbetarbarnen. Det var därför de anställt en liten religiös småskollärarinna att sätta ovetenskaplig vidskepelse i huvet på oss.
Det lyckades nu inte. Och hade inte lyckats på föregående generation heller.
– Nä du, sa farsan, jag är och förblir socialdemokrat jag!
Det var som sagt i min barndom. På den tiden när man ännu kunde tro. Inte på Gud men på socialdemokratin.      



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar