En
dag satt jag på min toalettstol och stirrade ner i golvet och begrundade min
ensamhet. Då fick jag syn på en liten insekt som kom springande över golvet.
Min första impuls var att sätta foten på den. Men så uppfattade jag att den
talade till mej. Inte med någon röst men med sitt kroppsspråk.
– Se på mej! sa den. Se så pigg och glad jag är. Inte vill
du väl trampa på mej. Och göra mej illa och kanske döda mej. Du har ju inte så
många att umgås med nu för tiden…
– Nej, sa jag. De flesta av mina bekanta är döda. Ju äldre
man blir, desto färre vänner har man i livet.
– Nu har du ju mej, sa den lilla krabaten. Jag finns alltid
kvar om du inte trampar på mej.
Jag satt på min toalettstol och kände mej ensam. Då kom det
en liten insekt springande över badrumsgolvet. Och jag kände plötsligt att jag
inte var ensam. Vi var två där i badrummet. Jag reste mej och gick till datorn
och skrev en krönika om upplevelsen och ensamheten. Den är i dag publicerad i
Folkbladet. Nu ska det också bli en novell. Riktigt ensam är men ju inte när
man har en laptop att skriva på. Där kan man möta sina ord och sina tankar och
känna sej som om man vore två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar