Nej, inte den här gången
heller. Inte en melodi som fastnar i minnet. Inte en låt som gör en glad så man
trampar takten i golvet.
Nu har jag
offrat tre timmar av mitt liv på Eurovision Song Contest igen. Jag sitter och
försöker hitta en melodislinga som man kan nynna på efteråt. Nåt slags
diggilo-diggilej, men inget sånt fanns den här gången heller.
När jag
började musicera på 1940-talet fanns en standardrepertoar av gammaldans, jazz
och visor som alla kunde. Vår repertoar hade under många år byggts upp av sånt
som folk gillade. Det låg i både musikernas och publikens intresse att låtarna
hade kvalitet och blev långlivade.
Grammofonindustrin
hade motsatt intresse. Den behövde kortlivade låtar som man snabbt tröttnade på
så att skivförsäljningen hölls igång. Säljs det några skivor i dag? Finns nåt
från gårdagens musikskval man vill höra igen? Jag kan inte tänka mej att folk
går och nynnar på något som de hörde i går kväll.
Vi har ett
kulturarv att ta vara på. I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister,
både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt kulturarv vid
liv i ren spelglädje.
Våra
programmakare håller på att ta död på det svenskaste som finns – dragspelet!
Håller de på att ta död på det musikaliska kulturarvet också?
Eller är
det jag som blivit för gammal och inte kan hänga med? Det är väl troligt. Så
gläd er åt industrimusiken ni som kan. Ni är i gott sällskap med några
bolagsherrar som gläder sej åt att tjäna pengar på spektaklet – som måste vara
den egentliga anledningen till att det finns till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar