Vi har inte makten, men vi äger orden!

Vi har en arbetarlitteratur i Sverige. Den har till och med en organisation, Föreningen Arbetarskrivare, som nu gett ut en antologi med titeln Det arbetande folket. Den är full av "ordbruk och bokstavsskötsel" som medarbetaren Bengt Berg kallar det. Antologin innehåller bidrag av 35 arbetarförfattare.

En av dem är Kalle Holmqvist som inte vill ha ett "fint jobb". Han vill inte bli "falsk som makthavarna, obildad som intelligentian, korkad som experterna och förljugen som journalisterna".

Han har skrivit på deltid utan att tjäna särskilt mycket på det. Han har funderat på vad man kan skriva om sin arbetsplats utan att få sparken. Sen kom han på att det inte spelar nån roll. För cheferna läser ju knappast böcker. "Folk med mycket makt och pengar brukar inte göra det."

Sen hör han på radion att pensionsåldern kanske ska höjas till 79 år. Och enligt Statistiska centralbyrån är medellivslängden för svenska män 79,2 år.

Bidragen i Det arbetande folket är av skiftande kvalitet. Några dikter lämnar mej helt oberörd. En prosatext skakar om mej ordentligt. Den är skriven av Micke Evhammar och har titeln Blues för en saxofon.

Där simmar ett lyckligt svanpar på en tjärn. Hanen fångas och blir till en konstfull hatt på en rik kvinnas huvud för en maskerad. Saxofonen spelar men börjar plötsligt låta lika falskt som den rika kvinnans pianospel.

Då händer något märkligt. Svanen, som med sorgsna ögon tronat på damens huvud, breder ut sina vingar och flyger ut genom ett öppet takfönster. Hans skrik förvandlas till en vacker sång som strax får svar från svanhonan i tjärnen.

Det var ett torrt referat av en vacker och konstfull berättelse. Läs den och alla oss andra i Föreningen Arbetarskrivares nya antologi Det arbetande folket!

På bokens baksida står det: Vi har inte makten, men vi äger orden. Så sant. Det finns fortfarande en arbetarlitteratur i Sverige!