Dikter som aldrig blev skrivna

Dan Andersson är en gåta för mej. Han dog på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm den 16 september 1920. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen och inte vädrat enligt föreskrifterna. Samma år, 1920, hade han skrivit han dikten Epilog:

God natt – god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer

om vi aldrig träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet –

god natt – god sömn åt er.

Här låter det som om han skull ha vetat om sitt kommande öde och förutser sin egen död.

Under sitt korta liv hann han med att skriva ett hundratal dikter, många av dem tonsatta av honom själv och andra – och nu omistliga delar av det svenska kulturarvet.

Men – vad skulle ha hänt om inte personalen på hotell Hellman slarvat med vätecyaniden så att Dan Andersson fått leva vidare och kanske blivit dubbelt så gammal? Han skulle ha skrivit ett hundratal dikter till!

Ett hundratal dikter som vi vet att vi skulle ha älskat och sjungit – men som vi nu aldrig får tillgång till. Det känns som om de fanns någonstans, men de finns inte. Det känns obegripligt.