Om alla mina oskrivna romaner

Bland mina gamla böcker hittar jag en deckare. Jag har faktiskt skrivit en deckare. För ett halvt århundrade sedan när man inte blev miljonär på sånt. Där konstaterade jag att alla tidningsmän jag känner går omkring med en oskriven roman. Det gjorde jag också.

Jag hade fängslats av "det burleska och komiska hos oss människor, när vi ligger med varann och kallar det kärlek, när vi frossar i vår nästas elände och kallar det välgörenhet, när vi konstruerar sinnrika apparater för att skjuta små hål i varann, när vi håller högstämda tal för en tvåfärgad tygbit på en stång – när vi gör alltsammans med en min som om alltihop vore allvar. Om det skulle min roman handla, och det som skilde den från mina kollegers var det enkla faktum att den skulle bli skriven."

Det blev den inte. Jag har alltid gått omkring med en massa oskrivna romaner i huvet. Varför blev de inte skrivna? Hur bär sej alla författare åt som får sina romaner skrivna och utgivna, så att de kan hålla dem i handen och känna stolthet över dem?

Jag är en författare med en massa oskrivna romaner. Om det är en förlust för kulturlivet lär vi aldrig få veta.