torsdag 28 augusti 2014

Överklassen är nog alltid sig lik


Det finns stora och små bekymmer. För att illustrera det lånar vi en dikt av vår favoritpoet Ove Klinthäll. Han skriver så här:

Världssvält, förgiftning och kärnvapenhot,
hå, snälla söta, vad är det emot
det som jag tänkt på om nätterna:
Hur ska jag vika servetterna?

Han kallar den lilla dikten "Inför partyt". Nu ordnar ju jag, ensamme gamling, inga partyn. Men jag kan tänka mej en, för vilken det här med servetterna skulle vara ett stort bekymmer, nämligen en piga som för hundra år sedan tjänade hos en grym överklasskärring, som aldrig blev nöjd med hennes sätt att vika servetterna.
Eller tog servetterna som en anledning att trakassera sin underlydande. Sånt kunde ske för hundra år sedan. Nu har väl överklassen mer raffinerade sätt att plåga de anställda.
Antar jag. Eller har jag fel? Jag hade min sista anställning för jämnt 50 år sedan, så mina erfarenheter av nutida chefer är ju lika med noll. Vilket känns oändligt skönt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar